Krönika

Trots att vi är bäst i klassen kommer målen till 2040 kräva mer av varje enskild producent och markägare – även i Sverige, skriver Anna Ek.

En ensam ko kan betyda så mycket och en gåva vara givande för både givare och mottagare. Det skriver Arne Lindström som tänker tillbaka i juletid.

Vi behöver en revolution i viltförvaltningen. Men ska det vara möjligt så behövs män som vågar säga ifrån och sätta ned foten, skriver Susanne Öberg.

Visst kan livsmedelsberedskap och gastronomi kombineras. Men slutligen handlar även gastronomi om att måltiden ska intas tillsammans – något som blir särskilt viktigt i händelse av kris, skriver Jenny Asplund.

Som säsongsboende utbo kan jag tycka att synen på skogsägare med närbor kontra utbor ofta framställs lite för svartvit, skriver Kerstin Dafnäs.

Den stora utmaningen är hur vi i vardagen får det viktiga kommungruppsarbetet att inte enbart vila på ideellt övertidsarbete. Låt oss nu ta oss an förändringarna och bygga en ny företagarorganisation värd 2030-talet! Det skriver Peter Borring.

Skildringarna av jord- och skogsbruk, liksom av livet på landsbygden i stort, är ofta stereotyp och inte sällan negativ. Det blir tydligt när man tittar på opinionsjournalistiken, skriver Lars Anders Johansson.

I debatten om hur natur ska användas i framtiden är det inte ovanligt att olika intressenter blandar fakta från norr och syd i någon slags nationell mischmasch. Detta trots att förhållandena är så olika, skriver Anders Pettersson.

Just nu är biologisk mångfald på mångas läppar och det är lätt att argumentera för varför det är viktigt. Men historien lär oss att stor försiktighet måste råda innan det är värt att köra över de värden som redan finns på platsen, skriver Ester Hertegård.

En livsmedelsstrategi som innebär att vi ska öka vår inhemska produktion av livsmedel anser jag behöver gå hand i hand med att återinföra en statligt subventionerad avbytartjänst, skriver Ida Frankenberg.

Kriterierna för att komma in på rödlistan är att stammen ska minska med minst 15 procent på 10 år, eller under tre generationer. Det gör att älgen kan komma in på rödlistan trots att vi har fler älgar i landet än huvuddelen av den tid någon kan överblicka, skriver Paul Christensson.

Om vi i jord- och skogsbruket är de som ska lösa utsläppsminskningarna, så måste vi få betalt för arbetet, skriver Palle Borgström.

Vi verkar ha glömt bort att naturen klarar sig alldeles utmärkt utan oss, men vi klarar oss faktiskt inte utan den, skriver Haidi Andersson.

Frågan är om labbodlat kött verkligen är en mer lättillgänglig, etisk och hållbar produktion, skriver Elisabeth Hidén.

De som vurmar för svenskt skogsbruk måste släppa prestigen och börja förklara varför vår skogsbruksmodell är den bästa i världen, skriver Anna Ek.

Även om strategier, planering och organisationer för samverkan är viktigt när det kommer till beredskap och civilt försvar är det ofta övning som behövs för att säkra att inga kritiska sårbarheter eller risker går förbi, skriver Jenny Asplund.

Allemansrätten måste ses över och preciseras för att stärka och hjälpa de markägare som bjuder på fina naturupplevelser, skriver Helena Löthgren.

Det är mångfalden, inte i homogeniteten, som balanserar det hållbara livsmedelssystemet, skriver Ellinor Littorin.

Skogsägarna har allt att vinna på att se skogen mer genom friluftslivets glasögon. Hänsyn till sociala värden kan betala sig, skriver Mats Blomberg.

Att inte försörja sin kassako via klok livsmedelsupphandling, och därigenom också svälta den egna ekonomin, borde kallas vid sitt rätta namn. Det skriver Arne Lindström.