Skogsstyrelsen drunknar i artskyddsärenden och vi skogsägare har nu huvudansvaret att veta vilka arter, fåglar eller växter som finns i vår skog – till skillnad mot hur det ser ut i samhället i övrigt, skriver Marit Bohlin.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Vi lever just nu i en tid av osäkerhet och kanske till viss del oro. Ingenting varar för evigt och förändringen är ständig. Det kan vara svårt för många liksom mig själv då människan i grunden söker trygghet. Inom skogen och dess verksamhet har det hänt mycket under den senaste tiden. Det har väl inte undgått någon alla dessa berättelser om skogsägare som fått sin avverkning stoppad av rara arter. Faktum är att det hänt så mycket så att det är svårt att hänga med. Hur var det nu igen och hur hänger det ihop?
Skogsstyrelsen drunknar i artskyddsärenden och vi skogsägare har nu huvudansvaret att veta vilka arter, fåglar eller växter som finns i vår skog. Ansvaret ligger helt på skogsägaren. Detta är ett intressant fenomen för tittar vi ut i samhället så verkar det ha gått i en helt annan riktning. Här har vi människor inget ansvar överhuvudtaget. Låt mig ta ett exempel.
Det kom mycket snö i början av året och där jag bor är det svårt för entreprenörerna att skotta snön utan att den hamnar i vägen för någon annan. Dagarna gick och den stora soptunnan gick från att vara just en tunna till att se ut som toppen av Kebnekaise. Jag läste på kommunens hemsida att sophämtarna hade de svårt att tömma soporna på grund av de höga snövallarna. Sagt och gjort, jag skottade en ränna så att tunnan kunde tömmas. Frågan är ju dock varför ingen annan hade reagerat.
Detta är bara ett litet enkelt exempel på vad jag tycker har skett i samhället. Ingen vill ta ansvar, det är alltid någon annan som ska göra något och det är alltid någon annans fel om något inte blir gjort. Jag roar mig med att googla på begreppet "ingen vill ta ansvar". Då snubblar jag över en annan krönikör som skriver ”ingen vill ta ansvar men utkräver det av andra”. Precis så känns det, nästintill. För i skogen så har det ju visst blivit precis tvärtom. Eller rättare sagt, för oss markägare iallafall.
Vi ser inga artskyddsärenden på ren jordbruksmark under så kallat vanligt brukande, men vi läser om markägare som vill investera i sin mark fast som fått nej på grund av rara arter. Denna stora osäkerhet tror jag leder till en stor kontraproduktivitet. Speciellt inom biologisk mångfald. Var ligger ansvaret för det? Frihet under ansvar är något vi har varit stolta över men nu är frågan om begreppet inte har fått ordentlig slagsida.
Marit Bohlin, blivande skogsägare
