Decentralisera mera

Landsbygdens avfolkning är till stor del en konsekvens av politiska beslut, som drivits igenom på tvärs mot väljarnas önskemål. Dessutom är föreställningen om att större politiska enheter skulle leda till lägre kostnader i stor utsträckning en myt. Med fler och mindre kommuner skulle kostnadskontrollen öka och landsbygdens röst bli starkare.

När en byskola eller en vårdcentral hotas av nedläggning engagerar sig ofta lokalsamhället i protester. Misslyckas dessa protester leder nedläggningarna inte sällan till en negativ spiral för den lilla orten och barnfamiljer tenderar att flytta. Resultatet blir en åldrande befolkning och bristande underlag för lokala handlare, vilket i sin tur leder till minskad service.

Detta är en följd av kommunsammanslagningarna mellan 1952 och 1971, då antalet kommuner minskades från 2 498 till 1 037 och sedan till 282 (genom delningar av kommuner har antalet sedan ökat till dagens 290). Detta var en utveckling som drevs på uppifrån. Kommunsammanslagningarna ledde till att avståndet mellan väljare och folkvalda ökade. Före 1952 kände nästan alla någon som satt i kommunfullmäktige. Det innebär att beslutsfattarna hade goda kunskaper om väljarnas förhållanden och önskemål.

Större politiska enheter är lockande för de som tänker sig en professionell politisk karriär, men för landsbygdens del var de rent förödande, då sammanslagningarna ofta skedde genom att glesbefolkade landskommuner bakades ihop med mer tätbefolkade städer. Då stadsborna var fler till antalet var det rationellt för politiker att gynna dessa på landsbygdsbefolkningens bekostnad.

Forskning visar att mindre politiska enheter håller nere de offentliga utgifterna och motverkar korruption. Troliga förklaringar till detta är att det blir tydligare att den som röstar för skatten också är den som betalar den, liksom att mindre politiska enheter ökar transparensen. Till exempel tenderar kommunalt slöseri om några hundratusen kronor att uppröra mer än när miljarder slösas bort på EU-nivå, där medborgarinflytandet är obefintligt.

De stordriftsfördelar som används som argument för att motivera centraliseringar kan dessutom uppnås på andra sätt än genom större politiska enheter. Samarbeten kring kollektivtrafik och sjukvård sker redan mellan kommuner och regioner, och med dagens valfrihetssystem går elever i skolor i andra kommuner än där de är skrivna. Samarbeten över kommungränserna kan alltså lösa småskalighetens knutar, utan de uppoffringar vad gäller medborgarinflytande och transparens som centraliseringen har inneburit. Vi behöver fler och mindre kommuner, inte färre och större.

Lars Anders Johansson, journalist