Att vara skogsägare är den allra vanligaste formen av eget företagande för kvinnor i Sverige. Av landets privata skogsägare utgör vi 38 procent, men det syns tyvärr varken på skogsdagar eller kurser, skriver Haidi Andersson.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Jag gillar att läsa krönikor, få ta del av andras tankar och åsikter om stort som smått. Som medlem i ett nätverk för kvinnliga skogsägare blev jag tillfrågad om jag ville skriva för Land Skogsbruk. Uppdraget kändes som en lite ofarlig och lagom utmaning, för det kan väl inte vara så många som läser krönikor i en skogstidning tänkte jag. Det är kul att ha fel ibland.
Att vara skogsägare är den allra vanligaste formen av eget företagande för kvinnor i Sverige. Av landets privata skogsägare utgör vi 38 procent, det syns tyvärr varken på skogsdagar eller kurser. Många gånger är det fler barn än kvinnor som går på skogs- och lantbrukets maskindagar, en del av dem döttrar och man undrar vart de tar vägen sen?
Personligen tror jag inte att kvinnor och män skiljer sig så mycket i sitt skogsägande. Skillnaderna beror nog snarare på faktorer som utbildning, erfarenheter, var i livet vi är och framför allt anledningen till att vi en gång blev skogsägare. Att vara med i ett nätverk, oavsett inriktning, är en fantastisk möjlighet att möta människor man aldrig skulle träffat annars och få nya intryck, möta nya idéer och växa som människa.
I mitt nätverk, Spillkråkan, har jag varit aktiv sedan 2005 och genom åren har jag sett en stor förändring i engagemang och hur vi numera blir inbjudna att delta i olika utredningar och andra sammanhang. Vi har även fått ett ökat medlemsantal och sett fler nätverk startas upp ute i landet.
En av de viktigaste anledningarna till att vi började synas var en inbjudan till SkogsElmia 2007. I början på 2000-talet var SkogsElmia något som bäst kan beskrivas som ett inte helt välkomnande event för kvinnor, det gick knappt att hitta toaletter för de få som besökte. En massiv kritik resulterade i att några sydsvenska kvinnliga skogsägarnätverk, Dryaderna, Grenverket, Linneorna och Skånes Spillkråkan, fick en monter av valfri storlek för att presentera oss kvinnor som skogsägare på nästkommande Elmia. Det var fantastiskt roligt och lärorikt att planera och vara med om, det gav mig många nya erfarenheter, vänner och för våra nätverk massor av positiv publicitet som gjort att vi har vuxit.
Trots detta så är det fortfarande en bråkdel av alla kvinnliga skogsägare som är medlemmar i något av landets alla nätverk för kvinnliga skogsägare. Det är synd för det ger verkligen så mycket i form av kunskap, nya vänner samt ett ökat självförtroende som kanske behövs för att delta på de där skogsdagarna och kurserna.
Haidi Andersson, skogsägare i Växjö
