Lyft på skygglapparna i ett fredskadat land
Jag blev förvånad över hur oerhört privilegierat fredsskadade vi som land och kollektiv är, skriver Elisabeth Hidén.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
I början av året ägde Folk och Försvars Rikskonferens rum i Sälen. Ett årligt återkommande evenemang men som i år, i alla fall i mitt flöde, fått mer uppmärksamhet än tidigare. Ministrar, militära underrättelse- och säkerhetstjänsten och SÄPO var några av de som beskrev det nya läget vi befinner oss i. Det var klarspråk: Ett ökat hot, alla måste se vad de kan bidra med, vi måste skynda på och inse allvaret i situationen. Vi måste skaffa mer kunskap, samarbeta och rusta oss bättre.
Reaktionerna lät sig inte vänta, men det var inte de reaktioner jag hade väntat mig. De som med erfarenhet och inblick uttalade sig på sina expertisområden blev snabbt ifrågasatta och behövde försvara sig. Hur kan man säga så? Varför ska jag offra mig? Barnen blir oroliga, är retoriken överdriven? Varför vill ni skrämmas, är det nödvändigt?
Jag blev förvånad över hur oerhört privilegierat fredsskadade vi som land och kollektiv är. Jag förstår också att påverkansarbete om ökad livsmedelsproduktion går trögt, att argumenten ”om något händer och gränserna stänger” förmodligen inte är tydliga nog och att prata om för- och nackdelar med olika odlingsmetoder ur ett beredskapsperspektiv känns långt borta. Att pandemieffektens tillfälligt tomma hyllor kanske inte blev ett uppvaknande och att gemene man inte lyssnar så intresserat på när branschen pratar om lagerhållning av diesel, spannmål och handelsgödsel.
En sak som tydligt framkom var tidsaspekten, vi måste skynda på. Samtidigt ser vi hur lantbruket, en av de absolut viktigaste delarna inom civilförsvaret, sakta men säkert monteras ned. Förra året visades dystra siffror med rekordlåga siffror på djur i landet, grisarna minskade med 9 procent 2022–2023, lamm med 10 procent.
Rovdjur, djurrättsaktivister, tunga regelverk och besvärliga myndigheter är inte bara symboliska frågor vi driver. Det är vad som avgör om vi vill se en vändande trend vad gäller avvecklingen av svenskt lantbruk. Att nå fram med budskapen är nog svårare än vad jag tidigare trodde, då inte ens ansvarige ministern för civilt försvar tas på allvar.
Jag tror inte att företag mår bra av stängda gränser eller stark protektionism, jag tror inte heller att försvar byggs bäst på rädsla som grund. Men jag tror att vi alla borde lyfta på skygglapparna och fundera på vad just jag kan bidra med för att tillsammans bli ett starkare land.
Jag ska fortsätta producera mat givet att förutsättningarna finns. Vad ska du göra?
Elisabeth Hidén, ordförande LRF Ungdomen