Krönika

Hur viktigt är det där kosläppet på våren för att konsumenterna ska fortsätta att vilja köpa svenskt, frågar sig Emma Sjölander.

Svensk minerallagstiftning ger skogsägaren sämre chans till vinst än det där tärningsspelet med sågverksmännen under 1800-talets sista hälft, skriver Susanne Öberg.

LRF vill visa att de gröna näringarna är en omistlig del av ett starkt samhälle och att vi behöver goda förutsättningar för att fortsätta med vår verksamhet att producera livsmedel, lantbrukstjänster och förnybar skogsråvara, skriver Palle Borgström.

Vi måste bort från risken att drabbas av mångåriga domstolsprocesser och från hotet om stora oförutsedda ekonomiska förluster när grupper med särintressen går på artjakt i andras skogar, skriver Anders Pettersson.

Om folk inte är beredda att betala för eko, närproducerat eller svenskt, vad spelar det då för roll att vi skärper reglerna, frågar sig Elisabeth Hidén.

Det sägs att föreningslivet backar, men i skogen växer det så det knakar, skriver Kerstin Dafnäs.

Dagens unga är engagerade i miljöfrågor, men en försvinnande liten del omfattar klimatrörelsens och Miljöpartiets auktoritära ideal. Det är epadunkens popularitet ett bevis för, skriver Lars Anders Johansson.

Ett innovationsprogram för ett biobaserat och cirkulärt samhälle kommer att bidra till byggnader, livsmedel, produkter och arbetstillfällen i hela Sverige, skriver Torgny Persson.

Att den nya livsmedelsstrategin omsätts i handling är vad landet Sverige behöver och det kommer att stärka vår beredskapsförmåga, både i freds- och kristider, skriver Palle Borgström.

Att svenskt skogsbruk får stå till svars för ett globalt misslyckande är olyckligt. Vi måste nu bevisa att ”frihet under ansvar” inte är oansvarig frihet, skriver Anna Ek.

Fungerar det att äta i säsong för oss i Sverige? Ja, det gör det faktiskt. Men det svenska sättet att äta i säsong handlar om konservering, skriver Ellinor Littorin.

Tyvärr är skogsbranschen ännu inte tillräckligt jämställd. Kvinnor vittnar om detta såväl som män. Vi män måste också våga höja rösten, skriver Mats Blomberg.

Bönder delar en yrkesstolthet och djuprotad identitet, oavsett var de bor, skriver Anna Tibblin.

Jag har full förståelse för att det finns de som ger upp kampen mot barkborrarna, för det känns ibland som ett evigt, ganska tröstlöst sisyfosarbete. Så vem ska då ägna sig åt sök och plock? Det frågar sig Haidi Andersson.

Att ställa stort mot smått och effektivisering mot hållbarhet är inte rätt väg framåt. Det bör finnas små, mellanstora och stora gårdar som komplement till varandra, skriver Elisabeth Hidén.

Klimatet är en ödesfråga, inte minst för oss som jobbar med djur och natur. Därför krävs också en saklig debatt, skriver Palle Borgström.

Det är dags att vi tänker till ordentligt hur vi använder markresursen och skapar förutsättningar att behålla eller helst utveckla möjligheten till biologisk produktion över tid, skriver Paul Christensson.

Den kunskap som kan utbytas mellan lantbrukare och agronomstudent är ovärderlig, skriver Madeleine Persson.

Jag är övertygad om att vi måste lägga våra ägg i olika korgar om vi ska kunna komma framåt med att minska utsläppen, skriver Marit Bohlin.

Det eviga knaprandet på skogsägarnas inflytande över sin egendom är oacceptabelt i en rättsstat, ja till och med kanske ohållbart. Det skriver skogsförvaltaren Anders Pettersson.