Opinionsbildare av alla de slag tävlar i dag om att sätta hållbarhet i centrum. Men många synes inte ha förstått begreppets innebörd. I en majoritet av resonemangen relateras hållbarhet bara till miljön. Det skriver Per FrankeliusLinköpings universitet, i ett debattinlägg.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Hållbarhetsdiskussionen ökar i intensitet för varje år. Ordet hållbar ingick i beskrivningen av inte mindre än 1 028 seminarier i årets Almedalen. Inte sällan finns en underton av kritik mot lantbrukets metoder och produkter. Exempelvis citerades Stefan Henningsson, klimatexpert på Världsnaturfonden WWF, så här i Ny Teknik nyligen: ”Förutom omställningen till en fossilfri ekonomi behöver vi bland annat halvera matsvinnet och köttkonsumtionen och uppnå en mer hållbar konsumtion.”
I en majoritet av resonemangen i debatten, relateras hållbarhet bara till miljön. Fokus på klimatet är vanligare än fokus på ekologisk mångfald. Ibland väver man in också social hållbarhet. Men problemet är att denna bild inte överensstämmer med begreppets betydelse såsom FN definierade det från början. För FN var hållbarhet en utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. Underlaget var Gro Harlem Brundtlands rapport "Our Common Future" 1987. Där talades om ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet. Alla tre delarna måste fungera i samklang för att hållbarhet ska uppnås. Lantbruk var för övrigt ett återkommande tema i den rapporten.
Brundtlandrapporten baserades delvis på agronomen Lester Brown, född på en bondgård i Bridgeton, New Jersey i USA. Mellan åren 1984 och 1987 var Brown redaktör för rapporter med rubriken ”State of the world”. Ett bärande tema i hans skrifter är att det alltid existerar ett samband mellan ekonomi, ekologi och sociala frågor.
Trots att Brundtland, Brown och FN insåg ekonomin som varande ett av tre fundament i hållbarhet tonas de ekonomiska dimensionerna ned i dagens hållbarhetsdebatt. Man vill gärna glömma exempelvis betydelsen av att lantbruksföretag måste vara lönsamma för att näringen ska vara hållbar. En hållbarhetsdiskussion med tonvikt vid bara en eller två av hållbarhetens tre fundament är inte hållbar. Ekonomin måste också med.
Men bör vi stanna vid det? Kanske är det dags för en ”fyrklövermodell” där också djuretik finns med. Djuretik behandlades på ett märkligt sätt i Bruntlandsrapporten som citerade en Indian från Ottawa: ”Det mest grymma miljöhotet härrör från själva miljörörelsen, eftersom vi ser att djurrättlagarna systematiskt förstör vårt sätt att leva, och kränker vår ursprungsbefolkning rätt till våra traditioner och värderingar.”
I jakten på bättre hållbarhetsmodeller har jag funnit DeLavals. Den inkluderar inte bara miljön och inte heller bara socialt ansvar. Nej, där är också ekonomisk lönsamhet och just djurvälfärd lika centrala delar. Med ekonomisk lönsamhet avser DeLaval främst lantbrukarnas lönsamhet. Det är naturligt eftersom det är deras kundgrupp. Jag tar mig friheten att även tolka in landsbygdsutveckling i modellens helhet.
En sådan modell borde hela samhället ta till sig – i stället för dagens närsynta hållbarhetsparadigm.
Per Frankelius
Universitetslektor, Linköpings universitet
