Nationalekonomer är tämligen ense om att äganderätt är viktig för långsiktig tillväxt i ekonomin. Ett gott exempel är skiftesreformerna på 1700- och 1800-talen, då all mark delades upp och blev privatägd. Det blev startskott för utveckling inom jordbruket, på drygt 100 år fördubblades produktiviteten.
Äganderätten bör vara tydligt definierad så att ägaren kan känna sig trygg med att lägga ner pengar och arbete. Är det så vill de flesta ägare förbättra sin egendom och lämna över något bättre till kommande generationer.
Som det nu är ansätts äganderätten till skog och mark från alla håll. Närvaron av en fågel eller en sällsynt svamp kan få myndigheter att lägga en död hand över brukande av skog. Nyckelbiotoper som på 1990-talet var små områden kan i dag bli stora delar av en skogsägares fastighet - utan att ersättning utgår. Markägare står maktlösa utan hjälp när husvagnsläger sätts upp på deras mark. Miljörörelser och allmänhet har synpunkter på brukandet av mark de inte äger, men som de har tillgång till genom allemansrätten. "Vår skog" får inte huggas ner.
Markägarna har hamnat i ett alltmer rättsosäkert läge, som knappast stimulerar till att investera och utveckla. Det är därför inte att undra på att det på årets LRF-stämma behandlades flera motioner om just äganderätten. Det var en av de tunga frågorna på stämman, och debatten fördes i stort sett i en anda av samsyn. Enda oenigheten gällde om LRF ska ta fram en särskild strategi för äganderätten.
Bland annat aviserade styrelsen ett opinionsarbete för "Det goda ägandet". Det är en bra tanke i en tid då allt fler människor vet allt mindre om villkoren i jord- och skogsbruk och ofta ser skogen som fri natur som är allas egendom. Att kommunicera äganderättens betydelse har nog aldrig varit viktigare. Äganderätten har stor betydelse både för enskilda ägare och för hela samhällets välfärd och utveckling.