Vi vill höra mer av LRF i skogsdebatten
Varje år tas cirka 600 hektar åkermark i anspråk för köpcentra, industrier, vägar, bostäder och andra behov som skapas av den allt snabbare urbaniseringen. Det motsvarar 800 fotbollsplaner, varje år.
När åkermark asfalteras hörs sällan några protester. Städer och tätorter har en gräddfil, medan bonden får stå med mössan i handen när myndigheterna i allt högre grad skall vara med och bestämma. Detta pågår nästan helt i tysthet. Några få, som föreningen Den Goda Jorden, protesterar, men utan nämnvärda resultat. Det är uppenbart att frågan måste högre upp på LRFs dagordning.
Det är främst i de urbana miljöerna man finner högljudda och välartikulerade personer som vill bestämma över hur livsmiljöerna ska se ut för oss på landsbygden. Inte minst när det gäller skogen hävdas att den inte längre ska ses som en del av vår näringsverksamhet, utan att den i stället ska tillgodose behov hos personer som sällan eller aldrig sätter sin fot i våra skogar. Under de senaste tjugo åren beräknas antalet människor som vistas i skog och mark ha minskat med 30 procent och bland barn och ungdom är minskningen ännu större. Det leder till att kunskapen och förståelsen för hur jord- och skogsbruk bedrivs blir allt sämre.
Som skogsägare måste vi slå vakt om att skogsbruket är ett företagande lika viktigt som allt annat företagande. Inte bara för vår egen försörjning, utan också för samhällsekonomin. En resurs som är förnyelsebar och som är en kolsänka. Därför måste vi också slå vakt om äganderätten. Det låter bestickande när allt fler talar om att skogen ärvde vi alla. Men det alla anser sig äga tar som regel ingen ansvar för. Om kraven på begränsningar i äganderätten och förändringar av skogspolitiken förverkligas, kommer landsbygden att utarmas ännu mer och en del bygder riskerar att helt dö ut.
LRF måste delta mer aktivt i debatten. LRF måste också bidra till att frågan om trakthygges- eller kontinuitetsskogsbruk blir mindre polariserad. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och. Vi får inte på nytt hamna i en situation där det bara finns en enda sanning. På en del marker är det möjligt att kontinuitetsskogsbruk kan vara att föredra. Men efter en omfattande stormfällning finns inget alternativ till en återbeskogning som leder till jämngammal skog.
Det fantastiska med skogsmarken är att den går att förändra. För inte så länge sedan var stora delar av Bergslagen och Dalsland ett enda stort kalhygge eftersom järnbruken konsumerade mängder av ved. Så var det också i glasriket i Småland. Idag kan vi glädja oss åt att vi har mer skog än någonsin tidigare. Vi som privata skogsägare vill både få vår utkomst av skogen tryggad och samtidigt bedriva vårt skogsbruk på ett sätt som gagnar både samhällsekonomin och våra barnbarn. Därför vill vi se ett LRF som får ett lika stort genomslag som Zaremba.
undefined