Vi måste börja betala för maten
Hästköttsskandalen fortsätter gripa omkring sig. I förra veckan avslöjades till exempel att svenskmärkt oxfilé inte var vad den utgav sig för där den låg i disken på Ica Maxi i Sundsvall.
"Oxfilén" var hästkött inköpt från Polen. Men VD:n för det västsvenska charkföretaget, som sålt köttet till Ica, skyllde ifrån sig.
– Vi har köpt oxfilé och vi har sålt oxfilé. Att det var häst i det här partiet är inte vårt fel utan leverantörens, sa han till TV4 Nyheterna.
Jojo. Svårare blir det väl att skylla den polske underleverantören för texten på förpackningen: "Oxfilé Sverige Fryst".
Under fyra månader har avslöjanden kommit slag i slag, i början av december kom de första larmen från Irland. Bilden har framträtt av en marknad med mindre nogräknade slaktare och en svåröverskådlig härva av mellanhänder. Stora välkända företag har dragits in; Ikea, Dafgårds och Findus, Ica, Axfood och Coop...
– Det blåser över. Snart har folk glömt det, precis som man har glömt Icas köttfärsskandal, säger en lantbrukare i luren. Han är pessimist och tror att allt snart rullar på som förut.
Faktiskt tror jag inte det. De många larmen har skakat kötthandeln i sina grundvalar. Små oseriösa aktörer lär få se sig om efter andra kunder. Etablerade företag som Findus och Dafgårds tvingas se över rutinerna för att rädda sitt rykte. De har inte råd med fler larm. Land Lantbruks intervju med Dafgårds vice VD Magnus Dafgård, publicerad i förra veckan, är ett bra exempel på detta. Dafgårds säger nu upp avtal med många leverantörer och vänder sig till väletablerade slakterier. Det innebär att man måste höja sina priser.
Det är rimligt. I min närmaste butik har man kunnat köpa fem färdiglagade rätter från Dafgårds för under hundralappen. Kan man få bra mat för det priset? Knappast.
Hästköttsskandalen signalerar kanske slutet på lågprisfesten, som pågått sedan EU-inträdet 1995. I så fall är det bara att applådera. Vi måste betala för maten vad det kostar att producera den med anständiga villkor för både människor och djur.