Naivt att tro att vi kan samexistera med varg
Undertecknare till insändaren om skyddsjakt på varg den 25 augusti har på ett förtjänstfullt sätt redogjort för djurägarnas situation i vargområdena och vad som väntar det mellansvenska landskapet.
Däremot är det naivt att fortfarande leva i den föreställningen att det är möjligt med samexistens mellan varg och tamdjur som skribenterna kommer fram till. Erfarenheten sedan slutet på 1980-talet, då vargen etablerades i Värmland, visar klart och tydligt att det inte är möjligt med varg om vi ska kunna upprätthålla våra betesmarker och öppna landskap. Inte ens omsorgsfullt underhållna rovdjursstängsel har visat sig vara någon garanti mot vargangrepp.
Staten har under alla dessa år pådyvlat djurägare och markägare alla olägenheter och kostnader för vad vargplågan ställer till med. De ersättningar som utbetalas för dödade djur och stängsel får bönderna själva betala eftersom de bland annat tas från EU: s landsbygdsprogram. En sen men välkommen SLU-utredning i förra veckan bekräftar det som vi i drabbade varglänen länge vetat om och också påtalat, att alla djurägare i varglänen drabbas av så kallade indirekta kostnader, för en fårbesättning om 30 får kostar det cirka 19 400 kr per år i merarbete. Till detta kommer all psykisk påfrestning som djurägare tvingas leva med under betessäsongen. Detta är bara någon liten procent av de kostnader som vargen egentligen kostar oss, om vi inkluderar sjunkande jaktvärden/fastighetsvärden med mera.
Det är också märkligt hur LRF centralt har skyggat för dessa problem för den djurhållande delen av näringen som vi under många år framhållit från vargdrabbade län. Man avslog så sent som vid årets förbundsstämma en motion ifrån S-län angående förbättring av § 28, (landsbygdsminister Bucht visste tydligen bättre och vill få detta utrett). Motion om jaktvärdena som successivt försvinner var inte ens värt att skriva in i LRF: s rovdjurspolicy och avslogs! Kanske finns det hopp om ett större engagemang från LRF: s sida när våra problem kryper närmare Stockholm och Mälardalen?
Det måste till ändringar i Art & habitatdirektivet vilket tyvärr kommer att ta tid. LRF bör därför satsa all kraft på samarbete med tyska och franska bönder utöver de marginella förbättringar LRF kan uppnå med dagens lagstiftning. I Bayern vill lantbruksministern införa vargfria zoner och franska politiker har pressats till att sänka vargens skyddsstatus . Det finns i framtiden ingen möjlighet att hålla landskapet öppet med bibehållen biologisk mångfald med inblandning av varg och det är vad LRF skulle fokusera på redan nu!
undefined