Vi behöver odla mer proteingrödor

Det innebär förstås ett pedagogiskt dilemma; har man en gång påstått att något kan vara farligt blir det svårare att förklara att det inte längre är det...

Över huvud taget borde man inte svepande diskutera "GMO". Det borde inte vara tekniken i sig man tar avstånd från utan vissa tillämpningar av den. All växtförädling går ut på att förändra arvsanlag, antingen man använder traditionell teknik eller GMO. I det här fallet är det soja som med hjälp av genmodifierade organismer, GMO, gjorts resistent mot bekämpningsmedlet glyfosat. Det är en tillämpning man med rätta kan ifrågasätta, medan GMO också kan leda till mycket bra och nyttigt.

Reaktionen på ett slopat krav på GMO-fritt lär inte utebli från miljöorganisationer. Däremot tycks inte särskilt många svenska konsumenter bry sig om vad korna utfodrats med, åtminstone inte när det kommer till plånboken. Visserligen är merkostnaden för den GMO-fria sojan blygsam men prisskillnaden kan väntas öka. Kan inte mervärdet tas ut på marknaden är frågan om den krympande svenska bondekåren i längden har råd att vara världssamvete.

För det är i odlingarna i Sydamerika miljöproblemen finns, inte i förbrukarledet. Och miljöproblem finns även i odlingen av den på traditionellt vis förädlade sojan.

Totalt sett är sojaberoendet ett problem och i längden inte hållbart. En grupp SLU-forskare som studerar baljväxter hävdade nyligen att odlingen av proteingrödor kunde tiofaldigas i Europa. I stället har Europa de senaste åren blivit alltmer importberoende. Enligt en ny EU-rapport odlas proteingrödor enbart på 1,8 procent av arealen. Europas behov tillgodoses i stället på 15 miljoner hektar i andra världsdelar. Detta uppmärksammas nu inom unionen och tanken på ett särskilt stöd till proteingrödor har väckts. Införs ett sådant vore det glädjande, på det skulle både lantbruket och miljön bli vinnare.