Vem räddar skogens mångfald?

Svaret måste bli högsta instans i varje län, det vill säga viltförvaltningsdelegationen, trots att, det så vackert heter att besluten ska tas i älgförvaltningarna lokalt i samråd mellan jägare och markägare . Varför fungerar det då inte? Svaret blir tveklöst att jägarorganisationerna är för starka . Markägarna och skogsnäringen har inte en chans!

Man kan knappast anklaga jägarförbundet för att de gör fel, de genomför bara skickligt medlemmarnas önskemål genom att placera ut lämpliga personer på rätt ”pass” i förvaltningarna. Man kan också uttrycka det så att alltför många av dem som bestämmer över älgjakten har licens på klass 1-vapen och de som inte har, är inte tillräckligt insatta i skogsbruk.

Kom ihåg att det är länsstyrelserna (finns det skogskunskap här? )som utser ledamöterna i delegationen!

Det kan konstateras att betesskadorna inte var något problem förrän älgjakten reglerades. Länsstyrelsen bestämde tidigare om jakt i tre-fem dagar och lade sig inte i hur många älgar som sköts. Att som nu jaga i fyra månader med en för skogsbruk fullständigt oacceptabel målsättning verkar helt onödigt. Det är inte jakttidens längd, utan hur många djur som ska finnas i vinterstammen vägt mot betestillgången, som bestämmer avskjutningen. I min kommun har jägarna lyckats övertyga övriga intressenter att det bör vara 11 -13 älgar per 1000 hektar i vinterstammen. Problemet med dessa siffror är att de borde halveras.

Om det var länsstyrelsen i Kronoberg eller jägarförbundet med politikernas hjälp som startade regleringen vill jag ha osagt. Hur som helst har politikerna och övriga representanter i viltvårdsdelegationen särskilt stor anledning att vara väl insatta i skogsbrukets problem. De skogsägare som av intresse och envishet kämpat för att få fram tallbestånd eller blandskogar med tallinslag har tyvärr redan gett upp. Det betyder att förgraningen kommer att tillta efter samma exponentiella kurva som känd farsot. Här har ni något att ta i, ni som bestämmer!

undefined