Varför inte certifiering enligt svensk lag?

Så vilka mervärden står en certifiering för? Det beror helt på om regelverket är byggt på vetenskap och har granskats av oberoende part (Typ I, ISO 14024). Men ingen av de certifieringar som bedöms i WWFs köttguide uppfyller dessa krav utan är märkningar som bygger på egna miljöuttalanden utan oberoende granskning (typ II, ISO 14021), vilket kan jämställas med reklam.

Kravs syfte är att främja medlemmarnas ekonomiska intressen och medlemmarna består av handel, producenter och lobbyorganisationer. Man kan förstå att det då är svårt med en saklig debatt kring miljöfrågor. En ytterligare svårighet är att reglerna för Krav måste utgå från EUs förordningar (som inte heller är miljögranskade) för att producenterna ska få åtnjuta samhällets ekonomiska stöd. Certifiering är kostnadsdrivande och leder inte nödvändigtvis till en bättre produkt eller produktion. Ett regelverk kostar både att ta fram och att utveckla och till detta kommer kostnaden för kontroll. I Naturvårdsverkets rapport 5960 tydliggörs att certifiering tar merparten av den mindre bondens eventuella vinst för ”naturbeteskött”.

Svensk lagstiftning är omfattande från miljö-, hälso- och djurskyddssynpunkt, vilket inkluderar mycket strikt användning av antibiotika. Detta instämmer även WWF i men nedvärderar allt svenskt ocertifierat kött för att tjurar inte går på bete. Men uppfödning av tjurar tar hand om en restprodukt från mjölkproduktionen, även ekologisk sådan, samt tjurkalvar från dikor. Anser WWF att det är bättre att avliva dem vid födseln som killingarna i getostsproduktionen?

Att WWF drar en gräns för sura gubbar vid 14 kilo koldioxidekvivalenter per kilo kött gör dessutom att de slipper diskutera den högre klimatpåverkan för kött från dikor och vissa certifieringssystem.

Staten betalar för regelverket svensk lag och dess uppdatering och jordbrukarna betalar redan i dag kontrollen (tillsynen). I princip är svensk köttproduktion en ”tredjepartscertifiering enligt svensk lagstiftning” utan de extra kostnader som parallella regelverk för med sig. Statens kontroll kan kompletteras med externa revisorer om konsumenterna vill det. Varför uppfinna hjulet på nytt med ibland krystade regler, utan miljöprövning, för att ge sken av att ”bli bättre” än lagstiftningen?

Varför inte utnyttja möjligheten att certifiera enligt svensk lagstiftning, det vill säga miljöhusesynen som svenska lantbrukare redan har lagt så mycket pengar på?

undefined