Odlingslandskapets biologiska mångfald visar en dyster kurva. På 100 år har 99 procent av de svenska ängsmarkerna och två tredjedelar av hagmarkerna försvunnit.
Och ett tungt skäl är att animalieproduktionen backar, antalet betesdjur är nu så få att de knappast räcker för att beta av tillväxten på betesmarkerna.
Naturvårdsverket pekar ut mjölkproduktionen som motorn i systemet för att hagmarkerna ska hållas öppna. Det är mjölkgårdarnas ungdjur som tillsammans med am- och dikor och stutar betar naturbetesmarkerna. Väljer vi importvaror i butiken exporterar vi miljöpåverkan samtidigt som vi bidrar till att artrika betesmarker förbuskas.
Det här är förstås kända fakta för Land Lantbruks läsare, men det är ändå viktigt att det framhålls i Naturvårdsverkets utvärdering. Men det finns de som inte håller med.
Hans-Örjan Norstedt, tidigare docent vid Sveriges lantbruksuniversitet, skriver i en debattartikel i Upsala Nya Tidning att mjölkproduktionen har "ringa betydelse" för den biologiska mångfalden. Skälet, argumenterar Nohrstedt, är att mjölkkor inte betar naturbetesmarker, det gör endast kvigor. Och vinterfodret bärgas på åkrar som är artfattiga miljöer.
Hans-Örjan Nohrstedt har troligen inte läst naturvårdsverkets rapport, han har udden riktad mot LRF. Men för övrigt har nog ingen påstått att mjölkande kor betar naturbeten, även om det faktiskt fortfarande finns enstaka undantag. Men så länge svensk mjölkproduktion finns kan stora arealer naturbeten hålls öppna.
Förr sa man att ängen är åkerns moder. En lantbrukare i Västergötland, vars ungdjur betar marker med en sällsynt rik flora, har vänt på begreppet. Åkern är ängens moder, säger han. Tack vare att åkrarna ger vinterfoder kan gårdarna hålla djur som under sommarhalvåret betar naturbetesmarkerna.
Allt hänger ihop, det borde väl även en före detta docent vid SLU förstå.