Efter att ministern ideligen förklarat sin tro på svensk mjölkproduktion, kom nu en konkret insats. Det är glädjande. Pengarna lär komma till pass i den akuta likviditetskris som drabbat mjölkproduktionen, även om de inte räcker för att täppa till alla hål. Men på lång sikt krävs också annan politisk handling. Svenskt lantbruk behöver någorlunda likvärdiga villkor med omvärlden, annars fortsätter produktion att flytta till länder med mer gynnsamma villkor. Slå upp konkurrenskraftsutredningen, där finns goda förslag!
Markant just nu är att svenska politiker tycks tävla om att vilja svenska bönder, i synnerhet mjölkbönderna, väl. I riksdagens partiledardebatt i förra veckan handlade en ordväxling mellan Gustav Fridolin, mp, och kristdemokraternas gruppledare Andreas Carlson enbart om vad mp vill göra för lantbruket. Svaret från Fridolin blev att han "gör gärna mycket mer".
Snart är det väl bara folkpartiet som inte bryr sig om svenska bönder. Men, Gustav Fridolins försäkringar till trots, frågan är om miljöpartiet är berett att lätta på regelbördor och införa lättnader i lagkravet om mjölkkors bete. Det återstår att se.
I det här sammanhanget, mitt i brinnande mjölkkris, drabbades jag själv av en märklig insikt. Det visar sig att ilskan hos vissa trängda mjölkbönder riktas mot den som försöker göra något för dem. När jag skrev att LRF hade gjort en bra sak, med demonstrationen på Mynttorget, blev jag nerringd av arga läsare. Det var inte LRF som körde traktorerna till Stockholm, påpekade de bland annat.
Men kanske kördes de av LRF-medlemmar. Och hade inte LRF ordnat demonstrationstillstånd hade traktorerna inte varit där. Reaktionerna fick mig att osökt associera till ett gammalt ordspråk; när krubban är tom bits hästarna. Jag tror att man kommer längre om man försöker hålla ihop.