Fram till i våras var Moderaterna det enda partiet som avvisade kravet. Sedan svängde partiet, och nu finns en livsmedelsstrategi med i Alliansens pinfärska valmanifest.
Över blockgränsen finns nu en enighet bakom behovet av en livsmedelsstrategi. Det är gott och väl. Men den viktigaste frågan återstår: Vad ska en strategi innehålla, och vilka medel vill man ta till för att nå de mål man sätter upp?
En aning om det kan man få genom att studera de två största partiernas egna livsmedelsstrategier. Socialdemokraterna presenterade sin strategi för två år sedan, i förra veckan la moderaterna fram sin. Hur det blir kan avgöras i riksdagsvalet.
Socialdemokraterna tar avstamp i konsumentperspektivet. Man vill ha mindre av tillsatser, och tydligare märkning. S vill också höja målet för ekologisk odling, till 30 procent år 2020. Men partiet påpekar samtidigt man inte tror att ekologiska metoder helt kan ta över. Där skiljer S sig från Miljöpartiet, som omhuldar visionen 100 procent ekologiskt.
Socialdemokraterna trycker på behovet av en stark djurskyddskontroll för att slå vakt om svenska mervärden.
Både S och M vill att det ska bli lättare för kommuner och landsting att upphandla mat producerad med miljöhänsyn och gott djurskydd. I övrigt finns mycket som skiljer.
Moderaterna anser att ekologisk produktion klarar sig på marknaden utan stor politisk inblandning. Partiet lägger tonvikt på att förenkla för företagen. Ett område man vill förenkla och modernisera är djurskyddslagstiftningen, dock utan att ge avkall på gott djurskydd.
Det låter vettigt. I vissa politiska kretsar tycks man ha åsikten att myndigheterna skyddar djuren från deras ägare. I själva verket är det ju seriösa bönder, som är beroende av välmående djur, som garanterar en god djuromsorg.
Mot bakgrund av moderaternas synsätt är det märkligt att Alliansens valmanifest vill undanta djurskyddslagstiftningen från översyn. Det är synd och kräver sin förklaring, alliansföreträdare!