Däremot såg jag mångfald och variation. På marker ägda av Sveaskog fanns en pelarsal av tallar. Undervegetationen var unga granar, blåbärs- och lingonris och många slags mossor och lavar. Det var en vacker skog, som gjord för att vandra i.
På ett annat skifte fanns en plantering med ungtallar. På ett äldre träd, som sparats vid avverkningen, vajade skägglavar i vinden. Ett stycke därifrån passerade vi ett reservat med majestätiska, mer än 100-åriga barrträd.
Den nuvarande skogsvårdslagen kom till 1993, i den likställdes produktions- och miljömålen. Men i skogen går utvecklingen långsamt. De träd som planterades direkt efter lagens tillkomst har 20 år på nacken, de är inte ens halvvägs mot avverkning. De skogar vi ser nu är ofta frukten av äldre lagstiftning.
Därför bör man avvakta med att skriva om skogsvårdslagen. Miljöpartiet driver på för en ändrad lag och även s ställer sig bakom en översyn. Men låt oss först se effekterna av lagen från 1993. I skogen är 20 år en mycket kort tid.