Det var ett beslut som togs under stor vånda. Debatten varade i fyra timmar och många ombud var djupt skeptiska.
Hans Jonsson fick rätt. Från bottennivån – 120 000 medlemmar – för 20 år sedan har LRF kunnat visa upp en utveckling som varit unik i svensk folkrörelse. Varje år har nya medlemmar värvats, samtidigt som antalet lantbrukare blivit stadigt färre.
Men nu är alltså den trenden bruten. I år kom det stora tappet; 14 procent av medlemmarna har lämnat LRF efter att medlemsavgifterna höjts, vilket vi berättar mer om på nästa uppslag.
Dramatiskt? Ja kanske. Men samtidigt borde det inte vara ett självändamål med stort medlemsantal, om organisationen får betala för att behålla en stor grupp av medlemmarna. Så har varit fallet med personmedlemmarna fram till höjningen av avgifterna. Fortfarande har LRF nära 25 000 personmedlemmar kvar, och med ett totalt medlemstal på runt 148 000 är organisationen betydligt större än den var 1996.
När det gäller ägare av jord och skog är det framför allt de med små fastigheter som har lämnat LRF. I huvudsak är de yrkesverksamma bönderna kvar, men även i den gruppen finns de som sagt upp sitt medlemskap. Det måste givetvis tas på stort allvar och skälen bör analyseras noga.
LRF har ofta kritiserats för att vara en diversehandel, som inte tydligt nog fokuserar på de frågor som har betydelse för dem som kallar sig produktionslantbrukare. Orättvist kanske, men om förändringen innebär att LRF med vd Anders Källströms ord ska "vässa sitt erbjudande" så är det bara att välkomna. Lyckas man nå ut med detta lär många av de avhoppade medlemmarna komma tillbaka.
Det innebär förstås inte att LRF kan lämna de rena landsbygdsfrågorna. Ingen annan svensk intresseorganisation företräder landsbygdens folk. Även lantbrukarna - som alla är verksamma på landsbygden - är beroende av att landsbygdens service och infrastruktur fungerar.