Tidigare i år baxnade Skavlans tittare när Peter Wohlleben sade att träd kan lära sig saker, minnas och höra. Att de är sociala varelser och kan känna smärta. Via rötter och svampmycel utbyts information och näring, forskarna kallar det ”wood wide web”. Därför kan träden ses som superorganismer, i stil med myr- eller bisamhällen.
Hur och varför träden kan till exempel avge knappt mätbara ultraljud eller donera energi till sjuka eller även döende individer, går han igenom och förankrar teserna i internationell forskning.
Det var när universitet i Aachen började bedriva forskning i hans distrikt som han blev intresserad av trädens underliggande egenskaper. Sedan dess har han skrivit många populärvetenskapliga böcker om skog och arbetar nu för ekologi och bevarande av urskogar.
– Mina första böcker gick i moll, då så mycket galet pågår med skogsbruket. Men ju mer jag lär mig om träden, desto mer övergår mitt skrivande till dur.
Han har bland annat upptäckt att skogsbruk med monokulturer, tunga maskiner och kalhyggen ger mycket sämre tillväxt än mer urskogsliknande förhållanden.
– Det tyska skogsbruket håller på att förändras, jag märker att mina läsare försöker påverka skogsbolagen. På sikt tror jag att andra länder följer efter.
Numera förekommer kalhyggen sällan i Tyskland – lustigt nog nästan bara i nationalparker:
– Det gäller planterade bestånd av gran och tall som avlägsnas för att inte stormfällas.
Eftersom träd lätt kan bli hundratals eller tusentals år gamla liknar Peter Wohlleben dagens moderna, planterade skogar vid horder av stympade småttingar som huggs ner lagom till lågstadieåldern. Ändå ser han sig inte som en trädkramare.
– Jag är inte rabiat. Trä är bra till att göra möbler, hus eller böcker. Och jag värmer mitt hem med ved.