Näringen bör tala med en röst, det var deltagarna vid de regionala konferenser som LRF-organisationen arrangerade vintern 2002-2003 tämligen eniga om. Sveriges skogsägares riksförbund, SSR, hade vid den tiden blivit en del av LRF i form av LRF Skogsägarna. På samma sätt ville man från LRF-håll foga in Svensk Mjölk.
Men propåerna om att Svensk Mjölk skulle överlåta ansvaret för näringspolitiken till LRF slutade med ett praktgräl i Svensk Mjölks styrelse. En upprörd Caroline Trapp, då förbundsordförande i LRF, lämnade vid ett möte i februari 2003 styrelserummet – mejeri- och husdjursfolket hade vägrat att lyssna till LRFs locktoner.
Under åren som har gått har Mejerisverige förändrats radikalt. Flertalet av husdjursföreningarna – år 2003 elva till antalet – har gått samman i Växa Sverige. Arla har fusionerat med Milko och blivit en än mer dominerande aktör. Skånemejerier har köpts upp av franska multijätten Lactalis. Till detta kan läggas att antalet mjölkbönder har mer än halverats på de tio år som gått. Då fanns drygt 10 000 mjölkproducerande bönder. I dag har Sverige 4 992 mjölkbönder.
Det här är en utveckling som man borde ha kunnat förutse. Tiden är självklart mer än mogen att förändra mjölknäringens överbyggnad.
Enligt beräkningarna kommer avvecklingen av Svensk Mjölk att innebära en besparing på 1 öre per kilo mjölk. Räknat på den genomsnittlige mjölkbonden handlar det om en besparing på drygt 5 000 kronor. Med all respekt för den oro som personalen i Svensk Mjölk kan känna är det givet att besparingar i dag är nödvändiga. Än viktigare måste det vara att lantbruket samlar styrkorna och för sina medlemmars talan med en starkare, gemensam stämma.