Ta bort åldersbuggen för den norrländska skogen

Det finns inga hushållningsargument för högre slutåldrar i norra Norrland – tvärtom hämmar de ett rationellt utnyttjande av den virkesresurs som byggts upp under många år. Dagens slutåldrar bygger på ett historiskt feltänk – en bugg – som har fått hänga kvar alldeles för länge.

Jag har med stor tillfredställelse noterat att Sveaskogs nye koncernchef Per-Olof Wedin – ingenjör som han är och oskadad av skoglig mytologi – identifierat en klassisk bugg i den svenska skogslagstiftningen. Skogsstyrelsens föreskrifter till lagen bjuder att en tall måste växa så att den blir högre och grövre innan man får avverka den om den råkat gro norr om en linje Härjedalen-Medelpad jämfört med hur det är i södra Sverige. Samma förhållande gäller även granar. Det här felet har varit känt sedan länge – undertecknad och professor Bengt Jonsson beskrev förhållandet i en artikel i Sveriges Skogsvårdsförbunds Tidskrift år 1989. Då konstaterade vi att man gott kunde leva med felet några decennier, men så småningom skulle det bli nödvändigt att rätta till det. Nu är vi där, det gick till och med lite fortare än vi trodde. För att bevara den biologiska mångfalden har skogsbruket efter år 1989 avsatt betydande arealer ekonomiskt sett avverkningsmogna bestånd för fri utveckling. I konsekvens med detta har avverkningstrycket flyttats neråt i åldersskalan snabbare än vad vi förutsåg 1989.

Att man med stöd av skogsvårdslagen begränsar skogsägarnas möjligheter att slutavverka yngre skog har samhällsekonomiska bevekelsegrunder. Alla skogspolitiska beslut som fattats de senaste hundra åren har siktat mot en fortsatt investering i ökande virkesförråd (och därmed ökad framtida produktion), samtidigt som man önskat säkerställa tillgången på virke på kort sikt. Utan att gå in på några detaljresonemang konstaterar jag att det funnits och finns ett övergripande intresse av att upprätthålla en rimlig avverkningsnivå i förhållande till tillväxten. Nu är vi i ett läge i norra Sverige där det snart inte går att avverka de 75 procent av tillväxten som är rimligt ur ett samhällsekonomiskt och miljömässigt perspektiv, utan att antingen ändra på föreskrifterna till skogsvårdslagen, kraftigt öka gallringarna i gammal skog eller dammsuga landskapet på den äldre skog som inte avsatts för fri utveckling. Jag förutsätter att de flesta drar sig för de senare alternativen, och då återstår bara att ändra föreskrifterna. Det kan inte vara samhällsekonomiskt vettigt att tvinga ner avverkningarna i norra Sverige på grund av en gammal bugg i föreskrifterna.

Rektionerna på Sveaskogs initiativ i frågan har dock varit märkliga. Skogsstyrelsens Göran Rune säger den 14 september i Skogsland: "Vi hinner inte nu men ska titta på detta under nästa år. Frågan är komplex och vi måste göra en noggrann analys för att se om det finns nya skäl för en ändring." Detta uttalande andas en hel del "Javisst herr minister". Jag hoppas att Skogsstyrelsen tar saken mer på allvar.

Samtidigt hävdar docent Lars Lundqvist i samma tidning, att det bästa sättet att höja virkesproduktionen i landet är att låta träden växa längre. Den som avverkar ett bestånd vid lägsta tillåtna avverkningsålder enligt lagen utnyttjar bara 80 procent av tillväxten. Låter skogsägaren trädet växa upp emot 10 år längre vinner man mycket mer än vad de andra produktionshöjande insatserna åstadkommer tillsammans. Något vetenskapligt stöd för siffrorna ger inte Lundqvist, och inte lär han hitta något även om han letar. Det är korrekt att en minskning av avverkningarna genom att senarelägga vissa slutavverkningar fortfarande skulle ge positiva effekter på den långsiktiga skogsproduktionen i Sverige, men effekten är liten, eftersom en ny skogsgeneration tack vare bättre odlingsmetoder och plantmaterial regelmässigt växer bättre än tidigare generationer. För att långsiktigt öka tillväxten med 5 procent skulle vi troligen behöva halvera avverkningsuttagen under minst 10 års tid – för mig är det inte det bästa sättet att höja virkesproduktionen i landet.

Lars Lundqvists resonemang svävar tyvärr fritt från de begränsningar i tid och rum som är själva kärnan i skogshushållningen. Risken är stor att den enkla bugg-fix, som Skogsstyrelsen nu snarast borde ägna sig åt vänds till en komplex analys av skogsmytologiska subtiliteter som när måhända medeltillväxten kulminerar eller om mark kan ha en inneboende produktionsförmåga.

undefined