Själv hade jag förberett mig för strömavbrott - tappat upp vatten och tagit in ved. Det blåste i norra Östergötland, men det var genom nyheterna jag fick bilden av vad som hänt söderut. Hela omfattningen stod inte klar förrän efter ett par dagar. Tillsammans med Södras nuvarande ordförande, Christer Segerstéen, beslöt jag att med vd, skogschef och medlemschef försöka få en lägesbild redan på måndagsmorgonen. Bilfärden till Växjö utvecklades från att jag såg enstaka vindfällen till att jag färdades i flera meter djupa trädgravar. I Östergötland lyste det i många hus, men från Jönköping mörknade det.
Med tsunamikatastrofen och den debatt som följde kring politikernas brist på agerande, blev regeringens och näringsminister Ulrica Messings handlande kraftfullt. Eftersom det var svårt att ta till sig stormens fulla konsekvenser utan att vara på plats bjöd vi in regeringen och kungahuset att besöka stormområdet. Både kungen och näringsministern var på plats första veckan. På måndagskvällen hade jag en första kontakt med dåvarande statsministern, Göran Persson. Han kom senare ner och tog del av arbetet med upparbetning och lagring. Det blev sedan otaliga stormexkursioner med olika beslutsfattare.
En stor tillgång var att Christer Segerstéen var ordförande i LRF Skogsägarna. Därmed fanns politiska kontakter här hemma och i Bryssel. LRF engagerade sig inte minst på skatteområdet och den stora demonstrationen på Sergels torg med 6 000 deltagare! Det var också en bred samverkan med näringen och berörda myndigheter, inte minst Skogsstyrelsen, som inrättade en stormgrupp. Det var många frågor som behövde samordnas; virkesskydd, flyginventering, skadevärdering och förenklad virkesmätning...
Som medlemsägt företag hade vi vår självklara roll att bistå medlemmarna. Styrelse och ledning hade ett stort ansvar att göra detta utan att riskera Södras fortbestånd. Inledningsvis var vi inriktade på att transportera ut volymer ur området. Frågor om ban- och farledsavgifter, dieselskatt med mera blev viktiga för att underlätta. Här stötte vi på problem i form av bland annat EU:s regelverk. Därför fick dessa stimulanser begränsad effekt.
Efter en tids analysarbete, baserat på vad industrin var beredd att betala, tillgänglig transportkapacitet, EU:s regelverk och erfarenheter från virkeslagring i andra länder, bytte vi strategi. Lösningen blev att skapa en mängd bevattnade lagringsplatser. Men här kom det första verkliga byråkratiska krånglet - lokala tillstånd. Där förståelsen borde varit störst hade vi mest jobb med att få lösningarna på plats.
Lösningen innebar risker. Lagringen var i sig kostsam och band stora kapital. Samtidigt hade vi begränsad erfarenhet av att långtidslagra virke. Vilket kvalitetsutfall skulle vi få?
Med tanke på kapitalbindningen gick vi ut till medlemmarna med ett avräkningspris som, tillsammans med statens åtaganden, gjorde att skogsägarens kassaflöde fungerade. Regeringens beslut om en skattereduktion, "50-kronan", fick stor betydelse. Den stimulerade till upparbetning, vilket också var viktigt för skogsskyddet. Därutöver infördes skattebefrielse på diesel för avverkningsmaskinerna, återväxtstöd och vägstöd.
Om vi hade lyckats med våra inledande planer på att transportera ut stora mängder virke ur området så hade vi löst problemet för stunden - men satt oss i en råvaruknipa de närmaste åren. Restbestånden och icke drabbade medlemmar hade inte försörjt industrin. Vår stora förädlingsindustri, möjliggjorde också en stor slutlikvid, som visar på det kooperativa företagets absoluta fördelar - inte minst i en storm. Ibland är det bra att lösningarna på problemen får värka fram i lagom takt, men det skall också sägas att vi hade tur med konjunkturen.
Vi hade ett mycket stort antal medlemsmöten under stormhanteringen. Det möte jag minns starkast hölls i Ljungby. Jag hade förberett mig med OH-bilder, kaffe skulle vi ha i en paus. Klockan närmade sig 19 och folk strömmade in i lokalen, klockan passerade 19 och skogsägare fortsatte att komma. Trötta, orakade, lite uppgivna. Vi slopade bilder och kaffepaus. Mötet hölls utan att vi gav några stora löften, annat än att vi genom Södra skulle göra allt för att göra konsekvenserna för de enskilda skogsägarna så hanterbara som möjligt.
Nu är det tio år sedan Gudrun drabbade oss. Gudrunhyggena är röjda. Skogen har med människans hjälp läkt såren. En kombination av mångas goda insatser, samverkan i Södra och samhällets ansvarstagande, gjorde detta möjligt. Vi har samlat våra praktiska erfarenheter i en stormpärm. Vi hoppas vi inte behöver den så ofta. Men låt oss vara beredda att möta kommande utmaningar!
undefined