Enligt lagtexten är det förbjudet att "plocka, gräva upp eller på annat sätt ta bort eller skada exemplar av växterna", och att "ta bort eller skada frön eller andra delar". Det här gäller 200-talet växter, lavar och svampar, en av dessa är den numera riksbekanta bombmurklan.
Men syftar paragrafen även på markanvändning, som skogsbruk? Ja, det hävdar i alla fall de myndigheter som hänvisar till artskyddsförordningen för att stoppa avverkningar. Vad domstolen kommer fram till är principiellt intressant och lär bli vägledande för hur förordningen ska tolkas, det är därför som LRF nu driver målet för den drabbade skogsägaren.
Läsare av Skogsland vet säkert att artskyddsförordningen även åberopats för att stoppa avverkningar i Arbrå i Hälsingland. Där har skälet varit att lavskrikor häckar i området. Lavskrikan är en art som enligt Artdatabanken är livskraftig, man bedömer att cirka 50 000 häckande par finns i Sverige. Kan effekten bli att avverkningar stoppas i 50 000 lavskrikerevir? Tanken svindlar, inte minst med tanke på att lavskrikor och bombmurklor inte lär vara de enda arter som berörs av skogshyggen...
Till detta kommer att markägaren inte har rätt till ersättning då artskyddsförordningen tillämpas. Tack vare det kan länsstyrelser numera välja ett för staten gratis alternativ när skog ska skyddas. Det är direkt anstötligt. Skogsägarens rättssäkerhet hotas, hans eller hennes mark riskerar att bli värdelös.
Kan det här verkligen ha varit lagstiftarens mening, när EU: s artskyddsdirektiv omsattes till svensk lag 2007? Det är svårt att tro. Oavsett utgången i bombmurklemålet behöver artskyddsförordningen ses över. Vill staten göra inskränkningar i markägarens rätt att bruka sin mark - då måste staten betala vad det kostar. Det är faktiskt det minsta man kan begära.