Min uppfattning är att LRF i denna fråga om nya riktlinjer för skoterkörning riskerar att rikta sig mot en stor del av sina egna medlemmar och samtidigt försvåra både skogsbruk och landsbygdens fritidsliv. Det skriver Martin Borg, skogsägare, snöskoterguide och utbildare i Västerbotten.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Jag har följt snöskoteråkning hela livet – från barndomens Kitty Cat på gården till dagens arbete som guide och utbildare i fjällen. Under de senaste 10–15 åren har debatten kring friåkning rört sig mot större förståelse och dialog mellan brukare och markägare. Därför är det beklagligt att Naturvårdsverkets nya riktlinjer, och LRF:s tolkning av dem, riskerar att föra oss i motsatt riktning.
Som skogsägare, friåkare och periodvis yrkesverksam i skogen har jag full förståelse för frustrationen över skoteråkning på planteringar eller över odlingsmark. Samtidigt är det viktigt att konstatera att detta redan är förbjudet enligt terrängkörningslagen. Problembeteendet är alltså inte lagligt i dag – frågan handlar om efterlevnad och tillsyn, inte om behovet av ytterligare begränsningar. Det är också viktigt att understryka att de aktuella riktlinjerna inte innebär någon ändring i terrängkörningslagen, utan utgör en myndighetstolkning. När sådana tolkningar i praktiken börjar uppfattas som bindande riskerar rättsläget att bli otydligt, vilket skapar osäkerhet för både markägare och brukare.
Om kravet på markägarens tillstånd för passage blir verklighet riskerar konsekvenserna att bli orimliga. I praktiken kan det innebära att en skogsägare med flera skiften måste inhämta skriftliga godkännanden från flera markägare för att kunna passera till sin egen mark, även för vardagliga åtgärder som tillsyn eller vedkörning. Det är svårt att se hur detta skulle underlätta ett aktivt skogsbruk. Jag vågar också påstå att många markägare upplever större problem med personer som, med stöd av en ideologisk tolkning av allemansrätten, försöker hindra planerad avverkning, än med skoteråkare som följer gällande lagstiftning.
Där jag är uppväxt, på hästgård och småbruk, har jag sett vilka skador hästar kan orsaka på rötter i granskog. Trots detta diskuteras inte förbud mot turridning. Skälet är enkelt: vi accepterar vissa störningar i landskapet eftersom ett levande brukande och friluftsliv är en del av landsbygdens verklighet. Min uppfattning är att LRF i denna fråga riskerar att rikta sig mot en stor del av sina egna medlemmar och samtidigt försvåra både skogsbruk och landsbygdens fritidsliv. Norrland behöver fler skäl att bo kvar – inte fler hinder för laglydiga brukare.
Den avgörande frågan kvarstår därför:
Vad avser LRF att göra för att stärka tillsynen och efterlevnaden av redan gällande lagstiftning? Utan detta riskerar nya tolkningar att bli symbolpolitik, med fel målgrupp och fel effekt.
Martin Borg
Skogsägare, snöskoterguide och utbildare
Västerbotten
