Skogsstyrelsen måste bli bättre på konflikthantering

Staten – Skogsvårdslagen - begär att skogsägarna ska bruka sin skog

Skogsägarna verkar i ett samhälle som bygger på äganderätt med därav följande marknadsekonomi. Konkurrenskraftig förräntning av företagskapitalet är därför det överordnade målet för vårt företagande. Uppnås inte det målet tvingas vi på sikt att avveckla våra företag

Att ha flera olika mål för sitt företagande är inte något problem för skogsägarna – så länge målen inte är motstridiga

Lagstiftaren har uppdragit åt mig som skogsägare att själv, i varje enskilt fall, bedöma hur prioriteringen mellan de olika målen ska göras när de är motstridiga.

Det är en lämplig ordning och i praktiken den enda möjliga. Det är omöjligt att med byråkratiska beslut styra varje enskild åtgärd i brukandet av Sveriges skogar.

När jag gör en anmälan om avverkning i ett område med naturvärden brukar Skogsstyrelsen råda mig att avstå. Det har då aldrig hänt att myndigheten lämnat mig en motivering till varför "biologisk mångfald” ska prioriteras framför mitt och statens mål om ”uthålligt god avkastning”.

Inte heller redovisar Skogsstyrelsen hur naturvärdena på det anmälda området bör prioriteras i förhållande till de många andra naturvärden som finns i min skog.

Om Skogsstyrelsen har hittat ovanliga skalbaggar på den anmälda avverkningen är skogsbruk uteslutet oavsett de ekonomiska konsekvenserna och även om samma skalbaggar finns även på andra ställen både i min och andras skogar!

När jag försöker förklara för myndighetens tjänstemän att jag som skogsägare inte kan ha ett så snävt perspektiv på mitt företagande blir svaret att ”det är otänkbart för oss att diskutera avverkning i en nyckelbiotop”.

En så inskränkt hantering av målkonflikterna i skogsbruket är skadlig både för skogsägarna och för staten och i längden ohållbar.

Genom sin praxis att avråda från avverkning utan att utreda och redovisa de ekonomiska konsekvenserna, lämnar Skogsstyrelsen fältet fritt för beskyllningar mot skogsägarna om "lagbrott” när de brukar sin skog.

Trots att vi i själva verket inte gör annat än att följa lagens regler om att vi själva ska bestämma om vårt skogsbruk. Det gör vi genom en nödvändig, samlad bedömning av hela vårt skogsbruk i stället för att, som Skogsstyrelsen, stirra sig blind på endast det anmälda avverkningsområdets naturvärden.

Skogsstyrelsens praxis i hanteringen av målkonflikterna i skogsbruket strider dessutom mot den för alla intrång i äganderätten grundläggande ”proportionalitetsprincipen”.

Den innebär att ett intrång i äganderätten är lagligen tillåtet endast om det utretts att vinsterna för det allmänna av intrånget står i rimlig proportion till nackdelarna för ägaren.

När Skogsstyrelsen ger skogsägare rådet att göra avkall på det viktigaste målet - ”god avkastning” - till förmån för ”biologisk mångfald” måste Skogsstyrelsen lämna en i omständigheterna väl förankrad och uttömmande motivering för den valda prioriteringen.

Varför gör Skogsstyrelsen inte det? Varför ställer inte regeringen det, både för skogsägaren och det allmänna, viktiga kravet på sin myndighet?

Hur ska den av lagstiftaren eftersträvade optimala balansen mellan å ena sidan ”god avkastning” och å andra sidan ”biologisk mångfald” och ”andra allmänna intressen” kunna uppnås om Skogsvårdsmyndigheten inte utreder vilka de olika intressena är och redovisar hur man väger dem mot varandra?

undefined