Det finns ingen anledning att införa rapporteringsskyldighet för nationella transaktioner och om sådana ändå ska införas bör den stora gruppen enskilda näringsidkare, som skogsägare, helt undantas, skriver två skattejurister i en debattartikel.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Professor Roger Persson Österman anför i en debattartikel att konsulterna inom skatterådgivningsbranschen är onödigt hårda i sin kritik av ett nyligen framlagt lagförslag om informationsskyldighet för skatterådgivare.
Enligt detta ska rådgivare rapportera om sin skatterådgivning till Skatteverket. Persson Österman anser också att branschen talar i eget intresse, för att man även fortsatt ska kunna lämna råd om aggressiv skatteplanering, vad nu detta oprecisa och missbrukade ”modeuttryck” står för.
Det som professorn förtiger är att förslaget om informationsplikt för nationella transaktioner till allra störst del kommer omfatta en informationsskyldighet av otvetydigt lagliga förfaranden. Låt oss här understryka att Sverige måste införa rapporteringsregler för internationella transaktioner men inte för nationella.
Enligt vår erfarenhet finns inte en stor mängd aggressiva skatteplaneringsupplägg för nationellt verksamma företag. Detta gäller särskilt småföretag och i synnerhet den stora gruppen enskilda näringsidkare med landets skogsbrukare som den största gruppen. Vidare är de föreslagna reglerna mycket otydliga och saknar i princip helt precisering av vilken rådgivning som ska rapporteras.
Som förslaget är utformat ska till exempel troligen samtliga generationsskiften av fastigheter mot vederlag inom ramen för enskild näringsverksamhet rapporteras in till Skatteverket. Likaså kan diskuteras om inte alla förpackningar som sker inom bolagssektorn riskeras att behöva rapporteras.
Och hur blir det om man släpper in ytterligare en delägare i släktfastigheten för att få mer Rotavdrag, ska inte även det rapporteras? Detta utgör knappast exempel på aggressiv skatteplanering.
Att lagförslaget innebär en möjlighet för Skatteverket att via föreskrifter undanta arrangemang från rapporteringsplikt läker inte de grundläggande bristerna i lagförslaget.
Inte heller med ett akademiskt synsätt kan det anses lämpligt att införa en så oprecis lagstiftning som nu föreslås och som därmed ger Skatteverket en i stort sett total frihet att bestämma vad som ska rapporteras eller inte. Detta ska naturligtvis bestämmas av lagstiftaren. Lägg därtill kraftiga "böter” på över en halv miljon kronor per misstolkat rapporteringsärende, vilket kommer att leda till en kraftig överrapportering till ingen nytta.
Den kritik som riktats mot förslaget med nationell rapportering är med andra ord mycket berättigad. Kostnaderna kan mycket väl komma att uppgå till bortåt en halv miljard årligen. Den största delen hänförlig till nationell laglig planering som inte kommer att leda till varken granskning eller ny lagstiftning.
I slutändan kommer kostnaderna att få bäras av företagare, stora som små, samt privatpersoner. Enligt vår uppfattning finns det därför ingen anledning att införa rapporteringsskyldighet för nationella transaktioner och om sådana ändå ska införas bör den stora gruppen enskilda näringsidkare helt undantas.
Katarina Bartels,
Expert i utredningen och skattejurist LRF
Urban Rydin,
Skattejurist, LRF
