Många av de gamla skogarna i nordvästra Dalarna dimensionshöggs och brändes av lokalbefolkningen före 1900-talet. De glesa skogarna lämnades orörda, föryngrades naturligt och växte med tiden upp till dagens slutna skogar.
– Skogarna glesades medvetet ut med bränning för att man skulle få bättre betesmarker, säger Lars Östlund professor i skogshistoria på SLU i Umeå.
I Slutet av 1800-talet, när inlandssågverken startades, fick skogen ett ekonomiskt värde, berättar han vidare. Det ledde till att skogar dimensionshöggs, det vill säga sågtimret avverkades medan klenare träd lämnades kvar i glesa restskogar. På många håll i landet avverkades och planterades restskogarna i syftet att återställa skogsproduktionen.
– Samtidigt gick höga naturvärden förlorade när exempelvis gamla och döda träd "städades undan", säger Lars Östlund.
På andra håll omvandlades inte restskogarna till produktionsskogar, vilket bland annat kan förklaras med splittrade ägandeförhållanden. Det sistnämnda är troligen en gångbar förklaring i nordvästra Dalarna.
Resultatet blev stora arealer sammanhängande naturskogar med höga naturvärden på produktiv skogsmark. Frågan är i vilken utsträckning skogarna ska bidra till sysselsättning och välfärd i en renodlad glesbygd eller till bevarande av höga naturvärden?
