Hans gård ligger vackert i skånsk mellanbygd, en mörkröd tegelbyggnad med utsikt över fälten och skogen, en mil från Perstorp.
– Ska man vara bonde i det här området är det nöt- eller mjölkproduktion som gäller, konstaterar han.
Han och hustrun Ing-Mari har dukat fram kaffe och smörgås i köket. Utanför där talgoxarna flaxar mellan fönsterspröjsen och fågelbordet, är det snö och nästan 20 grader kallt.
Av de 23 mjölkgårdar som fanns i bygden för några decennier sedan är det här den enda som är kvar, ett traditionellt familjejordbruk med 45 uppbundna kor. Nu överväger de att bygga nytt för en eller två robotar.
– Vi har funderat i flera år och ska det ske får det väl ske snart.
Anders Rolfsson valdes i somras till ordförande i det som nu är Skånemejeriers leverantörsförening. På föreningsstämman väcktes misstroende mot styrelsen där han varit vice ordförande, först sedan det dragits tillbaka ställde han upp.
– Jag har respekt för att man tycker olika efter allt som hade hänt. Men jag kunde inte vara ordförande om det fanns ett misstroende.
Sedan dess har han inte gett några intervjuer. Tystnaden har varit total. Fokus har varit på annat, urskuldar han sig.
Två år tidigare hade han valts in i styrelsen.
Det var samma år som Skånemejerier sålde aktierna i Proviva.
Året efter blev han vice ordförande och han har varit högst delaktig i en av svensk bondekooperations mest uppmärksammade affärer, den av försäljningen av hela Skånemejeriers industrier och dotterbolag till franska Lactalis i juli förra året.
Två år tidigare var det pengarna från Proviva som skulle säkra Skånemejeriers självständighet och bädda för en kraftig expansion med satsningar på lokalmjölk och på att ta marknad i Stockholm och i Danmark. Stora mängder ny mjölk togs in från gårdar i Östergötland och Halland, flera köp och investeringar genomfördes. Ganska snart fick man dra i nödbromsen.
Att inte allt blev som man tänkt håller Anders Rolfsson med om, men han tycker ändå att det var rätt att våga växa.
– När man tar ut en riktning är tanken att det ska bära framåt och då var det rätt att satsa på lokalt och närproducerat. Det var verkligheten då och det fanns en potential i det. Det är ju så att om man är på en lokal marknad så måste man hitta vägar ut från den. Det är inte möjligt att bara försvara hemmamarknaden, man måste ha tillväxt utanför. Sedan kan man diskutera om vi skulle ha gått långsammare fram.
undefined