Den som är fobiskt rädd för något ofarligt brukar erbjudas beteendeterapi, påpekas i ledaren i Dagens Nyheter.
Snacka om att ge luft åt en nedlåtande syn på landsbygdens människor! Det är just denna uppnästa attityd hos vissa storstadstyckare som gör vargfrågan extra laddad. Man vill inte sätta sig in i problematiken, landsbygdsborna ska finna sig i den förändring av deras livsstil och livskvalitet som närvaron av växande rovdjursstammar innebär. Det gör förstås landsbygdsbor rasande och frustrerade - och frågan har vuxit sig större och än mer svårlöst.
Det som DN beskriver som fördomar och obefogad rädsla är för många djurägare iskall realitet. Så här skriver Sten Bergh, Karl Hedin och Anders Runnérus i boken Varg och landsbygdsboende:
"Förlusten av djur, oron över nya angrepp och mötet med en oförstående omvärld gör människor nedstämda."
Det är inte terapi som är lösningen för fårägaren som kommer ut på morgonen efter en massaker i beteshagen, där han eller hon får ta hand om döda, skadade och vettskrämda djur.
Däremot är det viktigt att känna att man blir tagen på allvar. Dit hör också att ersättningar står i rimlig proportion till kostnader för både djur och det extra arbete som måste läggas ned. Men rovdjursutredaren Lars-Erik Liljelund anser att dagens ersättningar för skadade och dödade tamdjur är tillräckliga. För skadeförebyggande åtgärder som rovdjursstängsel behövs mera, skriver han däremot, och föreslår en höjning med 2 miljoner från dagens 4 miljoner. Med tanke på att LRF i Sydost beräknat kostnaden för stängsling av fårhagarna bara i Kronobergs län till 140 miljoner är förstås utredarens förslag en struntsumma.
Över huvud taget har utredaren inte bemödat sig med att ta fram siffror på vad rovdjurspolitiken verkligen kostar. Varför skulle man då utreda? Nej sätt siffror på alla kostnader och ersätt landsbygden fullt ut!