Sänkta priser på mjölk hotar våra ängar

Förutom skog och fruktodlingar är det extensiv vall och naturliga betesmarker.

På den västra slingan kunde jag i fjor titta på en grupp svartvita kvigor, längs den östra gick fyra sinkor på några hektar äng mellan skogen och en bäck. I år är båda ängarna tomma och gräset har växt sig grovt och fult eftersom ingen har behövt det.

Den extensiva vallen som ligger närmast vårt hus har slagits som vanligt och gräset finns nu i vita ensilagebalar. Men jag är lite oroad över hur det blir nästa år. Fjorårets balar ligger kvar och lagret blir allt större. Jag antar att han som tar hand om gräset har färre djur och inte behöver de här balarna längre.

Det som händer närmast vårt hus stämmer väl med landsperspektivet som Håkan Henriksson och Christel Gustafsson beskrev i en debattartikel i förra numret av Land Lantbruk. Bara de tio senaste åren har 18 procent av ängs- och hagmarkerna försvunnit. Och den negativa utvecklingen har inte på något sätt stannat av.

Krisen för mjölkproduktionen som har fördjupats i år betyder mycket för betesmarkerna. Korna som har betat ängarna närmast vårt hus mjölkades inte, men det var låglandsdjur som kalvar under hösten och sedan mjölkas. För oss som bor här är betande kor är inte bara ett pittoreskt inslag som är trevligt för sommarturisterna, utan det är grunden för att allting omkring oss inte ska bli skog.

Det är möjligt att ängarna kommer att köras av med en betesputsare senare i år och att trädplantorna hålls borta ett år till, jag vet inte. Men däremot vet jag att ängsmark som inte behövs på sikt inte kommer att förbli ängsmark. Finns det inte några djur som behöver betet kommer inte heller ängarna att finnas.

Det är därför mycket som står på spel när Arla sänker sitt avräkningspris ännu en gång. Har vi råd att låta svensk mjölkproduktion och därmed vårt landskap vara beroende av utvecklingen av världsmarknadspriset för mejeriprodukter?