Så ska deras skog ge mer

Vid en första anblick är det fyra ganska olika skogsägare som gått ihop för att starta Skogsegendomar i Väst, ett gemensamt bolag för förvaltning av skogen.

Öijared Säteri och Hulta Gård är privatägda och har 1 300 respektive 1 050 hektar skogsmark. Nääs Slott och Östad Säteri ägs däremot av stiftelser. Nääs har cirka 1 050 hektar skog medan Östad har uppåt 4 300 hektar.

– Men de är mycket mer lika än de själva inser, säger Anders Josefsson, nytillträdd förvaltare för de fyra gårdarnas skogar.

Det visar sig också stämma när man pratar med ägarrepresentanterna. Utöver det uppenbara, att fastigheterna är stora och ligger inom en radie av tre mil, har samtliga lång historik och lägger stor vikt vid kulturarvet. Dessutom är det en mångfacetterad verksamhet som i dag ryms på markerna: Hyresavtal, arrenden, golfbanor, hotell, bröllop och ett stenbrott är några exempel. Tillsammans med en kuperade topografi, hög bördighet och lövandel samt stora naturvärden och ett flertal sjöar gör det att avdelningarna i skogen är små och många och kräver mycket och varierad skötsel.

– Vi hade tidigare förvaltningen utlagd men börjar närma oss ett generationsskifte. Då kommer den skogskompetens vi har i dag att försvinna, och vi hade varit helt "i händerna" på en extern förvaltare, säger Patrik Alströmer, styresman på Östad.

Även om han inte har något att anmärka på den tidigare förvaltningen, anser han att det finns stora fördelar med en egen förvaltare som har daglig kontakt med både markerna och ägarna. Han får stöd av Anders Josefsson:

– De senaste åtta åren har jag jobbat på Danske Bank och träffat massor med skogsägare. Mitt råd till dem är nästan alltid att inte använda virkesköparen som förvaltare. Hur duktiga de än är ligger ju deras främsta lojalitet hos arbetsgivaren.

Flera av de andra gårdarna stod också inför successionsskiften och Stefan Johansson, VD på Nääs, lägger till ytterligare ett motiv bakom samarbetet.

– Även om fastigheterna är stora visade stormen Gudrun att det finns svårigheter med att vara ensam.

Den gemensamma förvaltningen ger en storlek som är en fördel vid upphandling av plantor och entreprenörstjänster men även gör dem mer intressanta för virkesköparna. Andra gemensamma frågor är nytt system för skogsbruksplaner och administrativ hantering av certifieringar.

– Markerna kommer inte skötas som en enhet. Varje gård har sin egen budget, och intäkterna från respektive mark går direkt till ägaren, säger Anders Josefsson. Tidigare har gårdarna haft sin huvudsakliga lojalitet till olika virkesköpare, men där kommer de få jämka ihop sina uppfattningar om vi ska dra nytta av den gemensamma storleken.

Patrik Alströmer svarar inte direkt nej på frågan om de kan tänka sig att ta med fler skogsägare i samarbetet. Men just nu gäller det att hitta formerna för den gemensamma förvaltningen. Anders Josefsson kommer få visa att han gör skäl för sin lön, och ägarrepresentanterna att de kan samarbeta i frågor där de tidigare varit självständiga. Samtidigt är de noga med att påpeka att de inte vill starta en ny skogsägarförening.

– En skarpare förvaltning, bättre skött skog och ett bättre netto, sammanfattar Anders Josefsson ambitionen med det gemensamma förvaltningsbolaget.