På vägen mot Vasa strax i Övermalax ligger grisgårdarna tätt. I den lilla byn Junkaisbränno är fyra grisbönder av cirka 70 bosatta. De finska grisbönderna har haft det tufft sedan systemet för de nationella stöden ändrades 2007, det nuvarande stödet baseras på det antal grisar som levererades till slakt då. För Kjell Glasberg och Charlott Dahlén blev den gyllengula rybsoljan räddningen. De är en av de nordligaste rybsgrisuppfödarna i Finland och utfodrar efter hemligt recept från HK Scan. Konceptet är föregångaren till den svenska rapsgrisen.
– Vi är jättenöjda. Foderutnyttjandet har förbättrats, grisarna äter bättre och växer snabbare. När allt stämmer har vi maxat på över 1 000 gram i dagstillväxt per omgång, säger Charlott.
De byggde ett nytt stall med 700 platser 2003. Ett gammalt stall med 210 platser står tomt i tills vidare. De finska grisbönderna kämpar mot samma lågstatusstämpel och hårda prispress på köttet som i Sverige. De tycker att Finland är värst med höga krav på djurhållningen. Det viktiga för framtiden är fortsatt produktutveckling, tror de.
– Det handlar inte om att dra in de stora summorna utan kapa de stora utgifterna, säger Kjell.
Vi fortsätter norrut längs Österbottens kustremsa. På den finlandssvenska radiokanalen Vega har de klämkäcka visorna bytts mot en krigsdokumentär. Det känns som att kriget fortfarande är närvarande och det märks inte minst inom politiken. Länge var lantbrukspolitiken både en försvarsstrategisk och näringspolitisk fråga för att se till att hela landet är levande och bebott mot ovälkomna grannar. Den inhemska livsmedelsförsörjningen är fortsatt hög. Minnet av att växa upp i svält är färskt och vikten av en inhemsk produktion fortfarande starkt i konsumenternas medvetande. I butikerna lyser den blåvita svanen, symbolen för finsktproducerat livsmedel, från mjölkkylarna, bland äggkartongerna och i köttdiskarna, där är självförsörjningsgraden 100 procent. Finsk rybsolja konkurrerar ut olivoljan, och det finns både rågöl och rågchips.
Fem mil norr om Vasa i byn Kimo bor mjölkbönderna Anne-Maj och Mikael Österberg. För fem år sedan byggde de om till robotmjölkning - det passar livet som småbarnsfamilj, säger de. Till skillnad från Sverige är framtidstron och byggsatsningarna större i norr än i de södra delarna av landet. Mängden mjölkgårdar märks dock inte vid första anblicken i landskapet. Inte en enda finsk ko har synts till på bete, vilket beror till stor del på att djur i lösdrift inte innefattas av beteskravet i Finland. Det gäller bara uppbundna kor. Hos Mikael och Anne-Maj går några kvigor ute på bete.
– Det finns en framtidstro, framförallt bland bönderna i norr. Men vi skulle behöva samma byggboom som i Sverige och öka djurantalet.
Det har också med bidragen att göra för de gårdar som ligger över den 62:a breddgraden. De nationellt kopplade stöden är enormt viktiga för mjölkproduktionen. Att de får stöd för sina sämre produktionsförhållanden som ett lantbruk i nordligaste Norden innebär, säger Mikael.
– Jag hoppas att de svenska bönderna får samma stöd som de finska, vi skulle behöva lite draghjälp från väst. Hoppas att svenska politiker förstår att de måste värna om sina bönder, för de är duktiga, säger han.
Anne-Maj och Mikael känner till den svenska debatten väl. De har växt upp med svensk TV och svenska nyheter. De semestrar på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby och i höst ser de fram emot ännu en resa till lantbruksmässan Elmia.