Debattörerna hävdar att vinterns vargjakt strider mot biologisk kunskap. Samtidigt kräver de att det ska tas fram ett vetenskapligt grundat referensvärde för hur många vargar som behövs. Hur kan jakten strida mot en kunskap som de uppenbarligen menar inte finns?
Och hur kan de i så fall veta att den skandinaviska vargstammen inte är långsiktigt livskraftig? Vilka forskare ska få avgöra vad som är gynnsam bevarandestatus i dess vetenskapligt korrekta bemärkelse?
Vi kan komma bort från dagens uppskruvade tonläge om regeringen omprövar målen för vargförvaltningen, säger debattörerna. Vad ska omprövningen ge för resultat för att rovdjursföreningens representanter ska sänka rösten?
Vargjakten är till glädje för några få men till nytta för ingen fastslår de. I rovdjursföreningen ser man som väntat inte nyttan i att underlätta tillvaron för vargdrabbade människor. En del rovdjursentusiaster borde dock kunna se en nytta i att färre vargar kanske kan ge flera lodjur. Vid årets lodjursinventering i Värmland har hittills fem, möjligen sex, familjebildningar hittats, att jämföra med 26 säsongen 2005–2006, och främsta orsaken till minskningen anses vara att de flesta rådjuren är uppätna. Debattörerna anger som en av grundförutsättningarna för en sund vargpopulation att de svenska vargarnas isolering bryts via ett antal etableringar i norra Sverige. När, var och hur ska detta ske?
Hur bedriver man i praktiken jakt med etiska förtecken som tar hänsyn till artens familjestruktur?
Och vad är det för märklig demokratisk rättsuppfattning jakten strider mot? Den uppfattning som råder bland annat inom Rovdjursföreningen och som säger att vargfanatiker har rätt att försämra livsvillkoren för människor på landsbygden kan omöjligen ha något med demokrati att göra.
undefined