Mellan en Mälarvik och en landsväg i villaområdet Sunnersta i södra Uppsala sträcker sig en långsmal tarm av tät, sluten ädellövskog. ”Vårdsätra naturpark” är ett av landets äldsta naturreservat.
De omkring 5 hektaren med lövträdsbevuxen beteshage avsattes 1909 till naturreservat, på initiativ av Uppsalaprofessorn Rutger Sernander som ville se hur området skulle utvecklas om det lämnades orört. Sernanders tankar omvandlades till skötselinstruktion för reservatet, som gått från löväng till sluten ädellövskog i moget stadium.
För att de senaste åren omvandlas till något som delvis liknar en trädkyrkogård. Vårdsätra naturpark ligger på bördig mark och skogen är rik på både alm och ask – samma trädslag som de senaste åren drabbats hårt av dödliga sjukdomar. En stor andel av almarna, som dominerar bland de ädla lövträden i skogsområdet, är döende eller redan döda och många har redan fallit omkull. Askarna har hittills klarat sig betydligt bättre.
Skogen, som visserligen var tät men ganska lätt att forcera i mitten på 90-talet, är nu bitvis mer eller mindre ogenomtränglig på grund av alla nedfallna almar och bitvis tät slyvegetation i luckorna.
Länsstyrelsens skötselplan för Vårdsätra naturpark ligger dock fast – trots almsjukan:
– Tyvärr finns det inget vi kan göra - eller får göra. Syftet med reservatet är ju att det ska lämnas orört. När reservatet bildades 1912 ville man veta vad som händer när en hagmark får växa igen till skog. Och nu har man resultatet. Målet med reservatet kvarstår alltså. Så svarar Katarina Rydh på länsstyrelsen i Uppsala på frågan om vad som gäller i dag för skogen.
Professor Rutger Sernander ville veta hur en löväng utvecklas när den lämnas åt sitt öde. För dagens forskare kan Vårdsätra naturpark bli en intressant studie i hur en almrik skog utvecklas – eller omvandlas – i spåren av almsjukan.
undefined