Replik: Lönsamt att vara arrendejordsägare
Nils-Bertil Offesson går i Land Lantbruk 2 maj till storms mot förslag till ändringar i arrendelagen. De synpunkter som Offesson för fram finns skäl att bemöta.
Synpunkterna mynnar ut i att ”alla former av besittningsskydd vid sidoarrenden skall bort.”
De flesta anser nog att landets åkermark är en viktig nationell tillgång vars produktionsförmåga bör tas till vara på ett långsiktigt sätt. Tydligen vill jordägarsidan ta bort varje form av förlängningsrätt för lantbrukare för att kunna spela ut dem mot varandra och på så vis höja arrendenivån. På kort sikt kanske lockande, men ett sådant förfarande kan visa sig förödande för avkastningsförmågan. Vem har intresse av dikning, ogräs, kalkning och näringstillstånd med arrende på ettårsbasis eller utan rätt till förlängning?
Det finns skäl att erinra om att det är ägaren som bestämt om att arrendera ut och till vem – inte arrendatorn. Vid skriftligt avtal på längre tid än ett år föreligger viss förlängningsrätt och det åligger enligt lag arrendatorn att vårda och underhålla arrendestället, annars kan arrenderätten anses förbrukad.
Faktum är att arrendelagen har tänkt på allt för en arrendejordsägare vilken inte behöver kunna något om jordbruk. Han/hon behöver inte sätta sin fot på arrendet mer än vart tionde år. Det är dock den satsande brukaren som får hålla riskkapital, står för risk inför årsmån och konjunktursvängningar, göra arbetet och uppfylla allt det regelverk myndigheter kräver.
Annorlunda förhåller det sig vid muntliga och vid ettårsarrenden. Där kan djungelns lag råda där locktoner kan nå jordägaren från andra som säger sig kunna betala mera i arrendeavgift. Det läget bäddar för ovänskap i bygden.
Offesson bör kunna glädjas åt en värdeökning utan motstycke i marken. I Södra Götalands slättbygder har ökningen skett från 26 900 kronor/hektar 1995 till 113 000/hektar 2010. Plus arrende. Under dessa 15 år hade en arrendejordsägare där faktisk haft råd att
Mitt råd till er är: Sitt still i båten, behåll hus, skog och jakten, låt barn och barnbarn – om de inte vill bruka jorden – för evigt få arbetsfri inkomst med stadgat femårskontrakt. Att därtill kräva att LRF skall övergå från att vara Lantbrukarnas riksförbund till att i princip vara Utbornas riksförbund, är att gå för långt.
För landets politiker är frågan, vid sidan av att värna om åkermarken som långsiktig resurs, att bedöma hur mycket kapital som det årligen är rimligt att genom urvattnad arrendelag ska överföras från konsumenter och skattebetalare till arrendejordsägare såsom utbor, stiften, adelns fideikommiss eller Uppsala akademi?
undefined
undefined