Artskyddsförordning inom EU är sedan 2008 kopplad till den svenska lagstiftningen i Miljöbalken. Fram till 2014 har den inte tillämpats i den svenska skogen. Sedan dess har skogsbruk vid några tillfällen stoppats på grund av enskilda arter och det utan att markägarna har rätt till ersättning.
Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket ser problem med tillämpningen i Sverige.
För att hjälpa handläggarna hos de två myndigheterna har de därför tagit fram en gemensam riktlinje för när och hur artskyddsärendena kring fridlyst arter i skogsbruket ska hanteras.
I veckan togs beslut om riktlinjerna men det räcker inte, anser myndigheterna. I ett gemensamt brev uppmanar de dessutom regeringen att utreda artskyddsförordningen för att ”säkerställa att den är tillämpbar, effektiv och rättssäker”.
En viktig del i den fortsatta hanteringen av artskyddsärenden är att länsstyrelserna och Skogsstyrelsen enligt riktlinjerna ska dokumentera de bedömningar som görs och fatta beslut. I och med att beslut tas kan det överklagas av en skogsägare och därmed bör rättssäkerheten kunna öka. Överklaganden bör också kunna leda till att praxis för hur ärenden ska hanteras växer fram, menar myndigheterna.
– Samverkan och dialog mellan Skogsstyrelsen och länsstyrelserna och med skogsbruket är avgörande för riktlinjernas genomförande och för att på ett bra sätt kunna skydda skogens fridlysta arter, säger Björn Risinger, generaldirektör, Naturvårdsverket i en kommentar.
I riktlinjerna försöker sig myndigheterna på att tolka när artskyddsförordningen ska kunna tillämpas. De konstaterar att förbud även kan handla om lokala bestånd av fridlysta arter, däremot kan det vara acceptabelt att förlora enskilda individer.
Så här lyder starten på bedömningen av när artskyddsförordningens förbud kan bli aktuellt eller ej:
”Skogsstyrelsen och länsstyrelsen ska bedöma om en planerad åtgärd, där det finns kännedom om en fridlyst art, kan vara förbjuden enligt artskyddsförordningens 4 och 7 §§. Åtgärden eller verksamheten är förbjuden endast om den innebär en negativ effekt på förutsättningarna att bibehålla eller återställa den gynnsamma bevarandestatusen för arten. Detta eftersom att syftet är skogsbruk. I praktiken finns alltså en slags tröskel för när förbuden i artskyddsförordningen utlöses (MÖD M 11317-14). Även kommissionens vägledning stöder uppfattningen att en oavsiktlig förlust av enstaka individer kan accepteras inom de areella näringarna, så länge det inte leder till en minskning av (den lokala) populationen.”
Den som vill läsa riktlinjerna hittar dem på www.skogsstyrelsen.se