Ramin från Afghanistan fick jobb på Marcus tomatodling

För fyra år sedan tog Marcus Söderlind kontakt med ett boende för ensamkommande flyktingbarn och sedan dess har flera pojkar fått sin första kontakt med arbetslivet på gården i Långhult.

– För mig är det så enkelt. Jag har arbete här som måste göras och det finns folk som vill jobba, säger Marcus Söderlind.

Beroende av säsongsarbetare

Det är fredag eftermiddag. Ramin Yaqobi, Yousef Moradi och Zaman Hosaini har precis hämtats upp av Marcus Söderlind vid stationen i Habo. Det är mycket som ska hinnas med under sena eftermiddagen och kvällen. Tidigt på lördagsmorgonen ska Marcus och Yousef stå på torget i Jönköping och sälja grönsaker och blommor.

Som grönsaksodlare är Marcus Söderlind och Emma Lundin i Långhult, ett par mil nordväst om Jönköping, helt beroende av säsongsarbetskraft. De skulle kunna göra som så många av deras yrkeskollegor, anlita utländska gästarbetare. Men det stupar på att det inte finns bostäder på gården. De anställer skolungdomar också, men de räcker inte till för hela säsongen.

Bjöd in till studiebesök

För fyra år sedan gick diskussionerna höga kring ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Habo kommun. Marcus såg inte problemen, han såg möjligheterna. Här fanns ungdomarna som kanske ville och kunde jobba. Han bjöd in personal och ungdomar till ett studiebesök.

Det blev en intressant söndag med mycket prat om odling. Flera av pojkarna hade erfarenhet med sig från Afghanistan. Dagen slutade med att Marcus uppmanade dem som ville jobba hos honom att höra av sig.

– Det har fungerat jättebra. Visst har det kommit killar som bara har stannat en eller ett par dagar och sedan sagt att de tycker att det är tråkigt att jobba här. Men ungdomar är ungdomar, så är det med svenska skolungdomar också, säger Marcus.

Fyra just nu

Just nu är det fyra killar som jobbar i Långhult. Tre av dem läser på gymnasiet inne i Jönköping och har numera eget boende. De berättar om sin flykt från krigets Afghanistan, hur deras familjer satsat över 10 000 dollar på att betala flyktingsmugglare för att få ut sina söner ur landet.

– Jag är uppväxt på en gård. Alla lämnade byn för kriget. Men min familj kom inte med lastbilen när vi skulle lämna Afghanistan vid gränsen till Iran, säger Ramin.

Saknar sin familj

Vägen till Sverige blev lång och bitvis farlig. Nu bor de här, går i vanlig gymnasieskola och jobbar i Långhult på fritiden. De längtar inte tillbaks till Afghanistan

– Det är bara familjen som jag saknar, säger Yousef.

Eftersom Marcus är ledamot i LRFs riksförbundsstyrelse och även ordförande i LRF Trädgård blir det mycket resor till Stockholm. Men han litar på sina killar. Det jobb han vill ha gjort det blir gjort.

– Det är mycket som skiljer mellan att odla är och i Afghanistan, framförallt när det gäller teknik. Men det som är gemensamt är att vi sår en gröda för satt få en skörd som vi sedan ska sälja.

Undrar över vänner

Det blir många och långa samtal när Marcus och pojkarna arbetar sida vid sida. Samtalen handlar även landet som pojkarna kommer ifrån, om deras familjer, om lantbruk, om skolan, om vänner.

– Om det är något vi behöver hjälp med så ringer vi Marcus, säger Ramin.

Visst är det så. Marcus har koll på papper som kan behöva fyllas i, han vet vilka lagar och regler som gäller i Sverige. Men en sak kan han inte hjälpa dem med.

– Ni har frågat mig hur man ska göra för att få svenska kompisar. Små barn hittar varandra och börjar leka oavsett språk eller nationalitet, men i den här åldern är det svårt, säger Marcus.

Vill du också hjälpa? 

undefined