Små orter kan ha missgynnats av kalhyggesbruket

Kan det vara så att kalhyggesbruket i sig är en del av problemet och att plockhuggning är en del av lösningen? Låt oss gå tillbaka till hur allt började. Det fanns ingen vetenskaplig evidens för att kalhyggesbruket var bättre för skogsägarna. Och vad var det som gjorde att dessa storvulna planer som kostade hundratals miljoner kronor kunde realiseras? För mig är det odemokratiskt att exporten av rundvirke, sågade trävaror, papper och pappersmassa exploderade — särskilt papper och pappersmassa, som ökade till ungefär 25 gånger 1950 års nivå vid seklets slut. Samtidigt som möbelindustribranchen i den här delen av Småland kämpade för sin överlevnad och lönerna än i dag släpar efter. 

Kan det vara så att orter som Virserum och omnejd med många snickeriindustrier missgynnades av kalhyggesbrukets införande i mitten av det förra århundradet? Att det tvärtom blev konkurrens om träden och att snickeriägarna kördes över av kalhyggesetablissemanget? Låt oss titta på vilka som företrädde kalhyggesbruket vid införandet:
Två generaldirektörer från Skogsstyrelsen och Domänverket, en professor från Skogshögskolan i Stockholm, Gustav Adolf Petrén, jurist och sekreterare i 1948 års skogsvårdskommitté, Åke Sandberg i samma krets, en direktör för Mo och Domsjö, en ordförande för Svenska Cellulosa samt skogsägarrörelsens ledare i Södra Skogsägarna och Mellanskog. De satt alla på nyckelpositioner inom stat, forskning och industri. 

Uppgifterna har jag hittat i årsredovisningar i kommunarkivet i Hultsfred. Pengarna rann ut ur Sverige. Visst ökade välståndet för landet Sverige men allra mest för ägarna till pappers- och massafabrikerna — särskilt under de senaste årtiondena. Visst ökade statens intäkter i absoluta tal men dess andel av exportinkomsterna minskade procentuellt i takt med att den privata kapitalavkastningen växte snabbare. 

Göran Arvidsson
Skogsägare i Dackebygd