Pappa Arne svor, höjde visiret med en snärt

Byanätet avsnitt 2:

På det där mötet hade pappa Arne förstås inte tänkt sig att bli indragen i arbetet med fiber eller fiberoptik eller byanät eller vad fan det hette.

Men han blev ju pensionär vilken dag som helst och då fick han ju tid. Och de andra hade tyckt att han var bäst skickad att gallra gata. Han kände markerna, hade huggit i alla tider, var faktiskt en av de sista duktiga.

Det hade väl gått att skaka fram folk, från Skogsmästarskolan i byn eller hyra in utifrån Europa. Men pappas gamla vanliga närmast självgående instämmande sätt hade vållat honom konsekvenser som så många gånger förr.

Och Joakim Brodd hade varit med på mötet, det var aldrig bra. Den karlen var otrolig på att lämpa över ansvar och slit på oskyldiga. Fastän många tyckte att han borde skämmas gjorde Joakim Brodd aldrig det, hans fru Magda brukade förläget få städa upp efter hans klavertramp: en välkänd historia var om hur hon köpt snöröjning i åratal åt en granne vars traktor Joakim Brodd körde sönder när han lånade den för att dra upp båten.

Om pappa Arne bott i en bostadsrättsförening i en stad hade han istället funnit sig ha fått gårdsstädningen på halsen. Nu blev det detta, då han var billigast. Pensioneringen skulle bli inkörsporten till ett planlöst extraknäckande: han var en av alla småbönder som till sist satt med åtta tusen i månaden för att de skött grödorna bättre än pensionssparandet.

Han skulle nu bli en av alla vithåriga som hoppade in när plywoodfabrikens bas ringde och sa att linjen satt lite i skiten igen, en av alla som höll igång sin gamla firma med grävning och dikning, en av alla farbröder som klättrade på byggen fastän knän och rygg sagt ifrån i många år.

undefined

Stockarna hon inte orkade flytta skulle pappa bunta senare, med skogstraktorn som Joakim Brodd halvt om halvt lovat låna ut.

Här skulle far och dotter skapa en ledningsgata. Sävliga kilobit skulle blomma ut i mäktiga megabit.

Det blev tio meter. Tjugo meter. Trettio.

Hon rätade på sig ibland, granskade pappa Arnes kutiga rygg och guppande hjälm. Iakttog de snabba, ändå sparsamma rörelserna. Orken var med honom. Trots åren, trots magerheten. Han hade alltid varit smal. Men som änkeman tunnat ur ytterligare.

Efter mamma Zoés bortgång hade Angelica börjat åka hem och ansvara. Städat. Stoppat matlådor i frysen. Gått kurs för motorsågskörkort på Vuxenskolan för att kunna hjälpa till i skogen. Köpt honom den där mobilen. Pappa Arne var redig. Men ensamheten verkade bromsa honom.

I pausen filade han kedjan och tankade. Då hade Angelica inte kunnat låta bli att anmärka på saker. Som att pappa Arne fortfarande ryckte igång sågen precis som de varnat för på hennes motorsågsutbildning, så att maskinen kunde knycka till och råka skära in i låret.

– Jo, men snälla du, man kan inte lära gamla hundar sitta.

– Var är skyddsbyxorna då?

– Tack, dom är fina, men så himla tunga att gå i.

Bommen han låste. Mobilen han låtit ladda ur. Sågandets fel. Brallorna han inte bar.

Hans små grå ögon blev alltmer undvikande ju omöjligare hon var. Angelica mindes att han en gång när hon var liten nästan hade blivit arg och då sagt: Du är precis som mor din, bara anmärker på allt.

Numera talade han sällan om mamma Zoé.

undefined

Att gå samman som by, det kunde man här. Varje höst fyllde jaktlagens bistra gemenskap frysboxarna med kött. Vägsamfälligheternas trassliga kassor täppte till potthål, rensade diken, röjde snö.

En by som gick ihop kunde med frivilligarbete, sammanträden, brev och protokoll ställas som slussportar och styra in en skvätt av stora världens resurser och möjligheter. En by som gick ihop kunde tillskansa sig vad stat och kommun inte ville kosta på.

Därför hade byn gått igång, därför hade pappa Arne dragits in.

Och byanät lät både folkligt och civiliserat. By var ju vad man var. Nät var samhälleligt, gammelstatligt, som elnätet, vägnätet. Nät gjorde ödemark till farbar trakt.

Byanätet skulle uppdatera glesbygden, liva upp Västmanland.

Efter rasten rev pappa Arne omkull några klenare granar. Höll riktning med kartan han hade hopknycklad i bröstfickan. Svetten strömmade innanför tröjan. Mjölksyra och spänningsvärk sjöng i armarna. Ibland virvlade vita prickar framför ögonen. Allt var som vanligt, som vilken arbetsdag som helst.

Fyrtio meter. Femtio. Sextio.

Hundra meter in gjorde han fällskär på en halvstor gran.

Men i fallet fastnade granen halvvägs i en av skogens få björkar. En retfullt avtagande gungning blev hotfull stillhet. Fem-sex meter ovanför marken hade granens kvistar fastnat i den avlövade björkens.

Pappa Arne svor, höjde visiret med en snärt. Motorsågen gick på tomgång, kedjan ryckte som mungipan på en orolig hund.

Den lutande granen var nu en dödsfälla om någon gick under den. Kunde slå i backen när som helst, om minuter eller om timmar. Han måste få ner den. Men att kapa björken som granen vilade mot skulle vara självmord.

Munnen rörde sig tyst, han tänkte. Att gå tillbaka till pickupen, köra hem, leta på det stora gamla brytjärnet med vändhake, köra ut igen, gå tillbaka hit och med det grova verktyget kanske lyckas vrida loss granen ur björkens grepp skulle ta evinnerlig tid. Timmar mättade med stressad förtret.

Nära de två träden stod en riktigt stor tall. Högre, tyngre än något av dem.

Han chansade. Började fälla tallen i riktning mot träden som fastnat ihop. Det kunde bli en krasch som slog omkull alltihopa. Ett gammalt fultrick, ett som motorsågsutbildningen varnat för. Hon häpnade, stirrade, han såg bort från sin dotter.

Det brukar heta att det gick fort.

Men tvärtom tycktes nuet sakta in till en obeveklig ceremoni. Som om stundens allvar gjorde olyckan maklig och pedagogisk, utförligt tydligt så att allt skulle stå klart för deltagarna.

Tallen föll, men inte tillräckligt tungt och hårt. Krasch.

Blev hängande i granen och björken. Fällan bara gillrades värre.

Pappa Arne stirrade på sitt misslyckande. Som ännu inte nått höjdpunkten, den avgörande hemskheten.

Det skedde nu. Ilsket gasade han på, sågade av tallen helt vid stubben.

Stockänden lossnade, gled snabbt åt fel håll, landade ovanpå pappas ena tåhätta, pressade ner hela foten i marken. Han tappade balansen och föll baklänges. Angelica sprang fram och grep skuldran på hans gröna overall för att stoppa fallet. Annars skulle hans fotled brytas.

Overalltyget kändes syntetiskt glatt och inkört noppigt, välbekant.

Stockänden ovanpå pappas fot skruvade sig ett kvarts varv, som en kniv vrids i ett sår. Tallkronan vinkade slappt. Skriken överröstade motorsågen.

undefined

Hon låg på mage, med stammen tvärs över ländryggen. Pappa Arne hade näsan i vädret och foten fortfarande fast vid stubben. De var nära, men nådde inte varandra.

Granen och björken som den stora tallen misslyckats att stjälpa stod kvar, två tilltufsade, sneda åskådare.

Pappa Arne hade aldrig lyckats få mamma Zoé att lära sig data.

Mamma skrev hellre för hand till hemlandet, som alltid. Krusiga slingor kulspets. Luftpost. De vackert präntade breven besvarades ibland. Svaren från Frankrike beskrev då detaljerat kyrkobesöken, besväret med vinodlingarna, och outtalat Zoés oförstånd i att gifta sig med en enstavig, tunnhårig skandinav från gråhetens rike i norr, och till råga på allt emigrera dit.

Mamma Zoé lärde aldrig Angelica ett ord franska. Barn kunde inte hålla reda på två språk, det sa alla på den tiden. Hon ville inte att dottern skulle bli en konstigt utländsk figur, det hade varit en björntjänst att ge Angelica samma roll hon själv hade på livstid.

Och vad skulle jäntan ha franska till häromkring? Lär dig finska, hade mamma brukat säga. Det pratar ju många här, ibland bättre än svenska, det språket skulle du ha nytta av.

undefined

Livets alla misstag, allt han skjutit upp eller försummat snurrade som en ring av retstickor kring honom.

Som ur en trång tunnel hörde han sina skrik, gälla intill löjliga.

Angelica ville vända sig på sida eller rygg, krypa bort, men en lavklädd stenbumling bredvid och stammen ovanpå henne var i vägen. Smärtorna var varnande skarpa, hon kunde knappt försöka röra sig. Något var brutet. Och hon satt fast.

Hennes mobil. I lårfickan.

Inunder stammen. Hon pressade handen mellan kvistarna, försökte nå telefonen. Rotade mellan tätt packade, brutna granruskor. Det gick inte. Hon nådde inte, fastän hon grävde i riset tills nagelbanden blödde.

Hon kunde bara öppna bröstfickan med påsen hon tänkt ha till eftermiddagens kafferast. Polly, skumkulor doppade i mörk choklad.

I ögonvrån skymtade himlen. Det var uppehåll men molnen blev fler. I bålen härjade rastlös smärta. Brände, sved, stack. Liknade myrornas krig på tv:n, som bilden sett ut innan digitaliseringen. Tillfälligt avbrott, hade det hetat.

Var detta ett slutgiltigt avbrott?

Snart skulle hon domna allt mer. Och om inte regn så skulle kvällen komma. Då skulle de skallra tänder i frostens mörker. Det var november. Hur nedkyld blev man innan man fick slockna?

Mobilen ringde inte. Ingen sökte henne.

Ingen av dem nådde sågen. Och ingen av dem hade ändå klarat att dra igång den igen.

Och även om de fått igång sågen hade ingen av dem kommit åt att kapa stammen som höll dem fast. Pappa låg på rygg med fastfälld, sönderklämd fot och brutet ben. Angelica var nedtryckt i framstupa sidoläge.

Hade en timme gått nu? Eller bara några minuter?

Första snön hade inte kommit än. Inget regn på en vecka. Marken utstrålade torr, precis köld. Hon fattade varför olycksoffer sveptes in i filtar när de räddades.

– Men du, viskade pappa Arne. Hur är det annars? Karlar?

Angelica kände sin mun vridas till en häpen grimas. Hon var 36 år. För första gången någonsin låtsades pappa om det motsatta könet.

Karlar. Ordet lät som om han talade om boskap.

Hur det stod till kunde han väl räkna ut. Att Angelica åkte hem just på grund av att hon inte hade mycket annat för sig därnere i Eskilstuna.

Ja. Hon hade haft någon. Av den där slitna, storväxta sorten, sitt gamla skrälle hade hon kallat honom. Men de hade aldrig flyttat ihop utan efter ett tag gått åt varsitt håll.

Tänk om den figuren funnits kvar. Då hade det eländet letat på henne när hon inte svarade. Det sved i Angelica, allt som kunde ha varit annorlunda. Allt hon kunde ha gjort klokare. Hade detta aldrig inträffat om hon inte varit näsvis mot pappa Arne? Skulle han ha siktat säkrare?

Och om misstaget ändå skett, skulle de ha tänkt efter, hejdat sig i tid?

– Äh, svarade hon. Karlar. Det har varit nog med allt ändå.

Värken fick henne att drömma om att bli medvetslös. Sömnigheten lockade lömskt, men rycktes bort av ett ljud i fjärran.

Brak, knaster och knäpp. Någon rörde sig i skogen, kanske mot dem.

Arne ville ropa men orkade inte. Angelica hörde sina hesa andetag, fick sig inte till att skrika hon heller. Hade varken luft eller kraft kvar. Hon blev arg över att de kastat bort sina sista röstresurser på att prata med varandra. Tänk om räddaren inte hörde dem nu?

Tunga, säkra steg. Grenar böjdes för den som närmade sig. Vem hade saknat dem? Någon annan av byanätets eldsjälar? En granne? Den där jävla Joakim Brodd? Det vore något. Eller någon obehörig som smugit sig in under pappa Arnes låsta vägbom?

undefined

Här kan du läsa del 1: