Offentliga verksamheter - var ska de hålla hus?

Detta har riksdagar slagit fast och regeringar bekräftat. Trots detta är trenden obeveklig, fler och fler jobb förläggs i våra storstäder och färre utanför dessa. Hur kan det komma sig? När nu politiker över partigränser verkar överens om att så inte ska ske. Finns det möjligen en rädsla över att inte befinna sig i centrum?

Sedan år 2000 har de statliga jobben minskat med 23 procent i gles landsbygd och med 20 procent på landsbygden. Samtidigt har de ökat med 15 procent i stadskommuner och med 10 procent i storstadskommuner. Offentliga jobb är värdefulla för att skapa en varierad arbetsmarknad. Där politiken bestämmer att förlägga dessa jobb skapas sysselsättning för akademiker och lokal skattekraft. Landsbygden har hittills inte gynnats i den fördelningen. 34 procent av Sveriges befolkning bor i kommuner som klassas som landsbygd eller gles landsbygd. Andelen av de statliga jobben lokaliserade i dessa kommuner var 14 procent år 2011.

Offentliga jobb har en tendens att hamna på största orten. För statliga jobb ses Stockholm som en naturlig placering. På samma sätt ses ofta största orten i regionen som en självklar placering för regionala jobb. Och i kommunen blir det naturligt att förlägga verksamheter och jobb till centralorten. På det viset skapas det med offentliga medel tillväxt i stora orter och försämrad arbetsmarknad på mindre orter.

Det är inte svårt att hitta region- eller lokalföreträdare som tycker att det är fel att statliga jobb är överrepresenterade i Stockholm. Samtidigt reproducerar de samma mönster på sin nivå utan samma kritiska hållning. Är valet att bygga det stora större så självklart att man inte ens ser det som ett val och därmed inte analyserar andra möjligheter?

Det finns flera kriterier för var man placerar offentliga verksamheter; kommunikationer, placering i förhållande till det område som betjänas, tillgång på bostäder, hyresnivåer, kompetensförsörjning eller regional sammanhållning. Om politiker vill använda lokalisering av offentliga jobb för regional sammanhållning och för att stödja landsbygden måste i så fall viktningen av olika kriterier återspegla denna vilja. Jobben och verksamheterna har ett värde för den ort där de förläggs. Allt detta verkar det finnas en medvetenhet kring. Men det är uppenbarligen inget som får genomslag i praktiken. Har vi en rädsla för att vara i periferin, utanför där det händer? Och till vilket pris är vi i så fall villiga att bejaka denna rädsla.

undefined