Nytt landskap efter Gudrun

Det börjar ljusna och Småland och Halland vaknar upp till en ny dag och till ett nytt landskap. I Väcklinge är söndagsmorgonen vindstilla. En blek vintersol letar sig försiktigt fram på den grå himlen. Fortfarande har Håkan och Viktoria inte förstått vidden av stormen. De bor i en by, närmast husen är det åkrar. Skogen ligger en bit bort. Det tar Håkan två timmar att röja träd från 300 meter väg.

Håkan och Viktoria har tur, de får tillbaka strömmen redan på söndagen. De kan gå till ladugården och mjölka och laga mat utan att ha reservelverket på.

Ingvar har övernattat i Vessigebro och sovit gott. När han kör hem på söndagsmorgonen är det vindstilla igen, solen skiner.

– Utmed vägen såg jag några stora träd som välts och tänkte att här har det visst blåst rejält. Men väl hemma på gården såg jag inga värre skador än två tegelpannor från bostadshuset. Jag tänkte att vi har nog klarat oss. Vi hade dock ingen ström så det var ett oväsen i ladugården från mjölkstinna kor. Det var en skön känsla när vi fått i gång reservelverket och mjölkat dem.

Ser skadorna

Ingvar har skogen inpå gården, men det är först när han dagen efter ska titta till skogen från det andra hållet som han ser skadorna.

– Jag tappade orienteringen visste inte var jag var. Det var som om en slåttermaskin gått fram över skogen. Jag såg vita stubbar, två tre meter höga. Det enda jag kunde tänka och säga då där i skogen var "När du nu skulle ta ner skogen kunde du väl för fan gjort det ordentligt". Det var så fint i den där skogen, det var som en park, jag och min svärfar hade skött den.

Ingvar går hem till gården. Till skogen går han inte förrän Södra gjort sitt jobb ett halvår senare.

– Det var inte lönt att gå nära. Det var bara att hålla sig undan och inte se eländet.

Känner inte igen sig

På måndagen åker Håkan ner till skogen. Han känner inte igen sig. Han tappar riktningen och ser bara träd som ligger överallt.

– Jag såg hur det såg ut men trodde att jag drömde. Jag åkte hem och satte mig i köket, berättar Håkan.

– Du kom bara in och satte dig på en stol och sa ingenting. Jag frågade hur det var, hur det såg ut och då sa du att det var det värsta du hade sett, säger Viktoria.

Håkan och Viktorias berättelse om stormdygnet är som en spännande historia, vindarna hörs, dånet från de fallarna träden hörs, oron och mörkret känns. Det är som att uppleva dygnet en gång till, tillsammans.

Uppröjningen en terapi

Men när berättelsen kommer in på måndagen, de följande dagarna, veckorna och månaderna är det inte spännande längre. Nu blir det i stället en historia om sorg, modlöshet, trötthet och oro.

– Jag blir förvånad över att jag påverkas så mycket av att prata om det här, det trodde jag nog inte att jag skulle göra, säger Viktoria.

Många fler än Viktoria har berörts djupt av stormen och det som hände dagarna och tiden efter, när de såg sin nerblåste skog.

Lars-Ove är också dämpad, allra mest av det som hände dagarna och veckorna efter, alla dessa möten med människor vars skog blåst ner och som fick leva i veckor utan elektricitet.

– Jag tror att uppröjningsarbetet fungerade som terapi för oss som var med i det jobbet. Men jag glömmer aldrig när jag såg min egen skog. Alltihop var nerbrakat. Min son Martin fick se sin första gallring, den han gjort på hösten, jämnad med marken. Vid en sådan syn kommer tårarna hos den tuffaste.