Annat var det på 1990-talet, då gav LRF till och med ut en tidskrift ägnad åt kooperativ idédebatt. Ett exemplar av tidskriften Klara Perspektiv från 1992 dök nyligen upp i mina gömmor. Där intervjuas en av föreningsslaktens ledande företrädare, som säger så här om målen inför inträdet i EU:
"Ett mål är att Scanföretagen ska behålla 85 procent av den svenska marknaden. Vid slutet av 1990-talet ska vi bönder och våra företag ha en sådan konkurrenskraft att vi förmår exportera kött motsvarande en till två miljoner slaktsvin."
Nu, med facit i hand, vet man inte om man ska skratta eller gråta. Slaktkooperationen klarade inte den nya konkurrensen och inre slitningar gjorde att man ägnade för mycket kraft åt fel saker. Den bondeägda slaktens misslyckande är nog det som framför allt lagt sordin på all kooperativ debatt och gett kooperation dåligt rykte, särskilt bland yngre bönder.
Men det är alldeles för lätt att slänga ut barnet med badvattnet. Fortfarande finns flera stora och starka bondeägda kooperativ. Dessutom finns flera mindre som lever i högönsklig välmåga. Ett sådant är fristående Vallberga Lantmän i södra Halland, som i år delade ut en tredjedel av rörelseresultatet på 18 miljoner till de 850 medlemmarna.
Den kooperativa företagsformen har inte spelat ut sin roll. Det anser exempelvis LRFs systerorganisation i USA, NFU. I samband med uppmärksammandet av Kooperationens år förklarar NFU att man arbetar såväl med att bistå befintlig kooperation som med att hjälpa till att bilda nya kooperativ...
Det finns behov av ny samverkan mellan bönder. Men i dag arbetar mig veterligt inte en enda tjänsteman på LRF med kooperativ utveckling. LRF lägger resurser på rådgivning till enskilda lantbrukare via sina företagscoacher, man sysslar mindre med att hjälpa medlemmar till nya samverkansformer. Nog kan det vara dags att starta rådgivning och utbildning i kooperation. Nykooperationen behövs!