Nutidshistoria om skogen har flera kapitel
Skogsstyrelsen behöver få fler lektioner i skoglig nutidshistoria till livs, och sedan visa lite ödmjukhet inför sina egna misstag. Det skriver Pär Fornling i veckans ledare.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
I ett debattinlägg i Dagens Industri 26 juni framhåller Göran Rune på Skogsstyrelsen att det är dags för en lektion i skoglig nutidshistoria. Han säger sig vara förundrad över att kritikerna av myndigheten har så kort minne.
Poängen i inlägget är att myndigheten fått i uppdrag att förtydliga var gränserna för lagen går genom juridiska prövningar. Det har gjort att antalet beslut som påverkar avverkningar ökat, men fortfarande ligger de på en låg nivå.
Det blir en märklig kullerbytta när Göran Rune med den utgångspunkten tycker att talet om hotad äganderätt är historielöst, en kritik som i första hand berör nyckelbiotoper och avverkningsförbud i fjällnära skog.
Då det gäller nyckelbiotoper framhåller myndigheten att det bara är en inventering, men är förstås väl medveten om att virket från nyckelbiotoper är osäljbart. Det beror på ett förhastat löfte för ett par årtionden sedan. I historiens ljus är det lätt att inse misstag. Det borde myndigheten, om någon, vara medveten om.
Det är läge för ytterligare en lektion i skoglig nutidshistoria:
I 1948 års skogsvårdslag fästes uppmärksamhet mot en miljon hektar med undermålig tillväxt. Det var "förvildade hagmarker, tras-, rest-skogar och dåligt dikade sumpmarker". En hel del var misskötta blädningsskogar.
Målet blev att under 50 år avverka, föryngra och beskoga alla restskogar. Myndigheten arbetade med piska och morot (bidrag). Med hänvisning till lagrummet kallades restskogarna för 5:3-skogar. Först i början av 1990-talet försvann bidragen efter en långvarig kritik från miljöhåll.
Till en betydande del var restskogarna nyckelbiotoper som Skogsstyrelsen frenetiskt bekämpade. På så sätt försvann många naturvärden. Vi skulle alltså ha oändligt många fler nyckelbiotoper om inte myndigheten drivit kampanjen mot "tras-skogarna".
Kovändningen var inte konstig. Tvärtom. Men lite ödmjukhet och respekt för misstag är på sin plats.
Då det gäller sakfrågan, att förtydliga lagens gränser med hjälp av rättsliga prövningar, finns ett dilemma. Det är bra med en tydlig lag, men det är inte rimligt att enskilda människor blir försökskaniner i långdragna processer.
Det gäller inte minst ägarna av fjällnära skog där avverkningar stoppats. Först lovade staten ersättning, därefter togs löftet tillbaks. De drabbade manas att gå till domstol för att förtydliga lagen.
Att som enskild person stämma staten är en väldig uppförsbacke. På något sätt måste prövningen underlättas och det är illa när staten argumenterar för att skogen inte brukas på grund av långa omloppstider. Det är ovärdigt - och historielöst.
Pär Fornling
red@landskogsbruk.se