Det doftar barr, mossa och grå lantbrukarvardag i glesbygden. Luften är tung av järnmalm och knott. Tillvaron är inte rolig. Inte direkt tråkig heller. Den är vad den är. Okonstlad. Verklig. Långt från storstadens glitter och privilegier som billigt bredband.
– Landsbygden är ett vitt begrepp. Den rymmer alla samhällsklasser, från de mest fattiga och lågutbildade till slottsägare och adel. Jag ville skildra den lite hårdare vardagen med människor som skött sig och arbetat mycket hela livet, men som när pensionsåldern närmar sig får det väldigt knapert, säger Sven Olov Karlsson.
Redan i förordet slår han fast den blygsamma tonen:
”Det var en gång ett litet län som inte såg just någonting ut för världen. En tillknycklad fyrkant, inkilad mellan betydligt bättre trakter runtomkring. Nej, Västmanland var det alls inget särskilt med. Precis detta var det speciella, som var folkets stolthet att akta och vårda.”
Skildringarna har gått hem hos både recensenter och läsare – även hemma i Norberg, där hans släkt ägt och brukat samma gård i fyra generationer.
– Jag var lite rädd att de skulle tycka att jag gav en för negativ bild. Men reaktionerna har bara varit positiva. De känner igen sig i berättelserna.
Boken har redan fått tryckas om flera gånger. När vi talas vid veckan före jul är den slut igen.
Sven Olov Karlsson hoppas förstås att förlaget ska hinna få fram nya böcker innan julhandeln är över.
– Novellsamlingar brukar ha lite svårt att nå ut, men det här är nog min största försäljningssuccé hittills, säger han ödmjukt.
Det är inte första gången Sven Olov Karlsson skildrar hembygden. Det gjorde han även i de tre romanerna Italienaren, Amerikahuset och Porslinsfasaderna samt i de två reportageböckerna om ödehus.
Många har berömt honom för att ”sätta Bergslagen på kartan”. För egen del tycker han inte att det är så viktigt.
– Jag har ju på ett eller annat sätt levt där hela mitt liv, men visst är det en plats som är lite anonym i nutiden. Och det är också en trakt som präglats mycket av uppgång och fall. Det har gått fort uppför, och fort nerför.
En av novellerna handlar om den stora branden i fjol.
Den tunga, stickande brandröken tvingade Sven Olov Karlsson och hans familj att fly familjegården. Boningshuset klarade sig med nöd och näppe från lågorna. Men all skog i byn och runt sjön brann upp.
Om detta har Sven Olov Karlsson skrivit om i både Expressen och
Noveller ger han sig gärna på igen. Och han är troligen inte klar med Västmanland, inte än på länge. Här finns mer stoff att gräva i, mer jord och skog att berätta om.
undefined
– Om jag ska titta in i spåkulan tror jag att Bergslagen kan bli ett nytt Österlen. Det är långt till storstäder, naturen är vacker och bostäderna billiga. Det lockar konstnärer. Och när de bott där ett tag, vill alla flytta dit.
undefined