Noll koll på skogshistorien
Elin Götmark, föreningen Skydda Skogen, tar i sin debattartikel stöd av Per Linder och Lars Östlund från SLU och tolkar dem så att Norrlands skogar knappast är påverkade av människan.
Skogar utan människor finns inte i Skandinavien. Miljörörelsen utesluter människan som ekologisk faktor då den talar om skyddsvärden. Det är till skada för miljörörelsens vällovliga strävan efter en biologiskt rik skog med en mångfald av växter och djur. I norr finns överallt lokalbefolkningar med renskötare, nybyggare, fjällbönder och fäbodbrukare. Det traditionella bruket innebär att man inte kan bevara befintliga värden genom att skydda skog från människan. Det inrättas naturreservat med inbillat ursprunglig, orörd skog, som är full av spår från tjärdalar, kolbottnar, murstockar, potatisland, gamla gärdesgårdar och liknande. En luckig skog tillkommen genom skogsbete och småskalig timmer- och vedtäkt beskrivs alltför ofta som lämplig för fri utveckling. Igenväxningen av fjällängar framhålls som resultat av klimatomställningar och inte som att markanvändningen har ändrats genom drastisk minskning av betesdjur som kor, får och getter.
Det är farligt om många hävdar att miljöer är vildmark, när de för skogshistoriskt kunniga är kulturlandskap. Vad agrarhistoriskt okunniga idag betraktar som vildmark är i regel resultat av lokalbefolkningars vardagssysslor och ett biologiskt kulturarv vars existens kräver hävd. Även om insikt om skogens historia och behov i södra Sverige finns, är okunskapen om det norra skogslandskapet riskfylld. Här krävs möten där man till att börja med tar reda på vilka ekologiska krav "hotade skogsarter" har; fullständig historia, värden och skötselbehov ska klarläggas. Deltagare bör vara historiker, etnologer, biologer och andra samt inte minst lokala praktiker och brukare och andra som kan bidra med nycklar.
Antropofoba skogsromantiker vill ibland tro att södra Sveriges explosiva utveckling av hjort- och vildsvinspopulationer (eller kommersiell ”rewilding”) kan kompensera den saknade tamboskapen. Djuren är inte utbytbara. Tamboskap är främst är gräsätare medan vilt främst äter löv och kvistar. Tambetets inflytande är ett mycket spännande fenomen, med stora följder för landskapets utseende, för biodiversitet och för virkesproduktion.
En del av mina vänner bland fäbodbrukare och andra lokalbefolkningar ser miljörörelsens antagna historielöshet som en konspiration för att främja samma rörelses rovdjurssyn.
– Ser du inte sambanden? frågar de. Det vill jag inte. Så tarvlig är inte miljörörelsen.
undefined