Naturligt att LRF ville ha inflytande

Det är nu ganska länge sedan vilket kan förklara att Ingvar Svensson i flera avseenden minns fel, särskilt när det gäller LRFs roll.

År 1981 vände sig Södra till LRF med en begäran om att LRF skulle ställa upp som garant för ett banklån på 150 miljoner, vilket var mycket pengar på den tiden. Även om det fanns en tveksamhet inom LRF gick man med på Södras begäran.

Redan året därpå behövde Södras industribolag mer pengar och man vände sig därför på nytt till LRF som i april 1983 meddelade att man var beredd att gå in med 150 miljoner under förutsättning att föreningen och medlemmarna svarade för lika mycket i en nyemission. LRFs villkor var också att föreningen och LRF, men inte staten som Ingvar Svensson skriver, skulle bilda ett gemensamt förvaltningsbolag som skulle äga sextio procent av aktierna i industribolaget och staten resterande fyrtio procent. Ett sådant förvaltningsbolag skulle, till skillnad mot vad Ingvar Svensson hävdar, på intet sätt ha försvårat föreningens möjligheter att senare lösa in både statens och LRFs aktier.

Under tiden hade Södras ekonomi förbättrats och genom devalveringarna av kronan 1981 och 1982 underlättades exporten. Det ledde till att Södra inte behövde utnyttja LRF:s åtagande och till att man i november 1983 beslöt att lösa in statens aktier. Som Ingvar Karlsson konstaterar i sin bok ”Nere för räkning” betydde dock åtagandet från LRF en hel del, bland annat ”att konkurrenterna höll sig avvaktande och att kapitaltillskottet kunde skjutas på framtiden”.

Södras styrelse uttalade också att det förtroendefulla samarbetet med LRF underlättade möjligheterna att lösa in statens aktier. Under 1983 hade LRF bland annat ställt medarbetaren Hans-Olof Ramberg till Södras förfogande för att tillsammans med Ingvar Karlsson och andra resa runt på medlemsmöten för att förmå medlemmarna att delta i nyemissionen och att inte lämna föreningen.

Jag har inte, som Ingvar Svensson skriver, ”försökt påskina” att LRFs roll skulle ha varit att lösa ut staten. Däremot var det helt naturligt att om LRF, utöver den garanti för 150 miljoner som tidigare lämnats, dessutom skulle gå in med 150 miljoner kontant, ville man också ha ett visst inflytande.

Jag vill också kommentera Ingvar Svenssons uppfattning om Gösta Edström. Edström må ha varit karismatisk med en enastående förmåga att övertyga sin omgivning. Men hur han kunde äventyra Södras existens och medlemmarnas pengar genom en rad mindre lyckade företagsköp utan att ha ett eget kapital värt namnet att luta sig mot är obegripligt. De tre sista åren innan Edström avgick som ordförande år 1973 pendlade Södras soliditet runt katastrofala åtta procent. Trots några goda år i mitten på 1970-talet lyckades man inte bygga upp ett eget kapital som var tillräckligt när det blev stora förluster redan från år 1977. Därför tvingades man att vända sig till staten och LRF för att undvika konkurs.

Till sist. Ingvar Karlsson arbetade mer än 30 år inom Södra, bland annat som medlemschef. Läs gärna hans lärorika bok ”Nere för räkning”. Den finns säkert på Södras huvudkontor.

undefined