Härute i terrängen förlorade tiden tydlighet, blev ungefärlig. Minuter eller timmar hade gått. Men det kändes som månader eller år.
Angelica och pappa Arne väntade. Muttrade något ibland, hest, understucket. Sådant prat, ånger och efterklokhet var väl vanligt efter katastrofer?
Han undrade, kunde hon kasta åt honom lite mer choklad?
Grantopparna vajade varenda en, vinden var stark och kall. Talgoxar och kråkor kastade sig omkring däruppe. På marken hade timmer strötts ut som plockepinn. Nerhugget granris och sly svallade kring den gamla bensindunken, saxen och sågen. Redskapen var orange, färgen smutsig och avnött av alla arbetsåren.
Det mesta hon och pappa fällt idag var färdigvuxet, rena slutavverkningen. För varje gran hade Angelica föreställt sig ledningen som skulle dras där.
Den tanken, på morgonens aningslöshet, piskade upp hennes förtvivlan.
Hon svarade nej, chokladbitarna var slut. Tänk att farsgubben orkade prata. Till och med skoja, han väste:
– Det är då bra fint, allt detta. All vår skog. Tycker du inte?
Naturen här var typisk för denna del av Västmanland. Gran, gran, gran. Barrskogens kulturrevolution – allt hade samma uniform. Klara dagar var här bara blå himmel och grön barrskog.
Klara dagar var det svårt att orientera sig här.
Hon skakade på huvudet åt att pappa berömde utsikten precis som vanligt. Inte ens nu slutade han vara trevlig, som han kallade det.
– Jodå, svarade hon. Det är väl fint.
undefined
Så nu måste alla bjuda till, gå samman. Priset per hem skulle bli lägre ju fler som anslöt sig till ett och samma nät, till byanätet. Mycket fanns att vinna. Ladda ner film och musik, sköta banken säkrare, maila stora bilagor.
SVT Play. Netflix. Spotify. Skype.
Mera. Snabbare. Säkrare. Oftare.
Och otroligast av allt: tack vare fibern skulle huspriserna stiga.
Problemet var inte att dra ny ledning. Utan priset. Moder Svea kunde övertalas hjälpa till. Men vischan skänktes inte längre vad stan fick automatiskt. Därför skulle priset bli minst 20 000 spänn per fastighet. För många var det två månadslöner efter skatt.
Men tänk inte på det. Tänk istället att äntligen kunna göra vad en generation redan kunnat göra i städerna. Till exempel rentutav jobba hemma.
Som om alla här inte alltid jobbat hemma. Som om kök, gårdsplaner och trädgårdar inte varit arbetsplatser. Jäktigt upplivade eller sammanbitet utnötta. Vila och förströelse hade kommit först när sista bärbusken plockats ren, när sista glaskonservens patentlock knäppts igen och skärbrädorna diskats från blod. När djuren äntligen var nöjda en stund och vedbacken fri från okluvet. När ingen orkade prata, när krafterna precis räckte till att maka sig på plats på en knirrande stol.
När kvällarna teg.
Efter mötet hade pappa Arne dragit alltihopa för Angelica. Ville haka på, trots alla hinder. Man vet aldrig, hade han sagt. Det kommer ju så många nya grejer. Sån där snabbare data kan ju vara bra att ha.
undefined
Sedan började Angelica stöna, som om de avlöste varandra efter ett schema. Hennes klagan var just nu inte för den allvarligaste orsaken, bara för småförtreten som stickor i fingrarna och rivsår under kläderna. Barr kliade. Smått, vasst skräp överallt på huden. Rösten sipprade bort i naturen.
Hon ålade sig att inte börja skälla igen. Det hade hon gjort nyss, ursinnigt. Pappa Arne hade samlat sig, beklagat det hela, naturligtvis gett henne rätt. Men poängterat vilken tur de haft trots allt, för faktum var att hoppet inte var ute.
För han menade att ”folk” skulle komma. ”Någon” skulle hitta dem, ”vad det led”.
Hon tänkte att nu borde hon och pappa tala ut. För detta var väl sista chansen. Vad skulle hon säga? Hon kunde inte komma på något.
Pappa Arne tog hävande, skarpa andetag. Hon kom inte åt att titta, men kunde föreställa sig hur blek han var om nosen nu. Och hon anade hur vit i synen hon själv började bli.
undefined
Han hade skaffat nät redan 1999, det gick än idag via samma modem: en buteljgrön dosa som blockerade telefonlinjen och sjöd som en kaffepetter. Hemsidor uppenbarades i sakral saktfärdighet. Från en konkurs hade han fått skrivaren som tycktes lika stor som Angelica mindes skolans kopiator, han hade fått kasta ut gamla frysen ur farstun för att ge plats åt den nya apparaten, en sladd dinglade längs väggarna från datorn i lillkammaren över möblerna bort till printern.
När pappa Arnes första IBM tjänat ut pensionerade han den som han skrotade sina bilar: tog vara på allt som var bra att ha. Bildskärmen, otymplig i gulnande grå plast, ställdes ovanpå såmaskinen i lidret. Nu vilade där tre blinda kuber på rad. Kablarna hängde som gamla hästbetsel på en spik. Hårddiskarna samlade damm i en egen låda under sängen.
Pappa Arnes noggrannhet var ojämnt fördelad, men blev intensiv där den väl fick fäste. Datorer kunde han sköta och ta isär som motorfordon, sådant förstod han sig på.
Ringa gjorde han som sagt däremot gärna inte. Prat var prat, brukade han säga.
Hela historien med byanätet började alltså som en utväxt på pappas gamla vanliga dataliv.
undefined
Som att han denna lördagsmorgon låst bommen efter att de passerat den. Han hade sagt att annars kunde ju vad fan som helst komma in medan de var uppe och högg. Det var så mycket i farten. Tjuvar och tattare och snorungar på cross och vad som helst.
Angelica hade låtit det passera. Fastän hon visste att alla de där figurerna främst fanns i pappa Arnes huvud. För tomheten var det enda som blev starkare häromkring. Avfolkningen formligen blomstrade, dess bästa tid var nu. Gård på gård tömdes och stängdes. Det var som om det uppfunnits en nyare, snabbare modell än landsbygdens gamla vanliga utglesning. Den moderna avfolkningen var ett av argumenten för att investera i det nya nätet, det sades vara en mirakelkur.
Att pappa Arne inbillade sig att det skulle komma hit inkräktare hade hon alltså inte haft hjärta att säga. Bommen hade fått bli låst. Torr, hård barmark, pickupen gjorde inga hjulspår. Ingen som senare eventuellt passerade infarten kunde se om någon kört in på vägen mot Hundberget.
Nästa omen kom vid Getingmossens gropiga vändplan. När de lastade av grejerna sa pappa att hans mobil pipit ibland. Men den hade slutat nu, kunde hon säga vad det var med den?
Han grävde i fickan på overallen, samma gröna som han haft sedan Angelica var tonåring. Grå skäggstubb skuggade hans kantiga kinder. Han tog av kepsen medan Angelica undersökte hans telefon. Han såg sig omkring vänligt dystert, hon kände väl den där sorgset ödmjuka minen. Hon hade sett den hela sitt liv, och som vuxen noterat att den var vanlig även hos andra män som tidigt tappat håret från hjässan.
– Den är ju stendöd, sa hon och lade tillbaka telefonen i hans hand. Ljudet varnade för att batteriet började ta slut.
Jaha, då fick han väl köpa nya batterier. Nämen du måste ju ladda den ibland. Jag skickade ju med en laddare.
Äh, hade pappa Arne svarat. Telefoner! Det var nog med allt ändå.
Han hade tagit på hjälmen med det röda doket och lyft motorsågen. Det lilla brytjärnet för att stjälpa träd åt rätt håll hängde han i bältet, prylen såg inte större ut än ett köksredskap. Det gamla halvmeterlånga brytjärnet med vändhake hade han länge tyckt var för tungt att släpa på, det låg kvar hemma i vedboden eller kanske i garaget eller i gamla traktorn.
undefined