Initiativet till utarmningen av den biologiska mångfalden i skogen kommer från regering och riksdag genom olika politiska program som 1979 års skogsvårdslag och jaktlagen. Det största problemet med myndighetsstyrningen är att den saknar återhållande krafter och efter ett tag börjar leva sitt eget liv. Besluten blir absurda när byråkraterna i myndigheter och lobbyorganisationer aldrig granskas och ifrågasätts eller behöver ta ekonomiskt ansvar för sina beslut. Politikernas uppgift är att granska hur myndigheterna sköter sina uppgifter. Miljöminister Romson kan avbryta Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas förstörelse av mångfalden.
Larmrapporterna har kommit i en strid ström. Enligt Skogforsk har vi dubbelt så stor älgstam som Finland, granskogens utbredning är den enda mångfaldsindikatorn som försämras, ÄBIN rapporterar omfattande och allvarliga betesskador på tall i södra Sverige, ädellövet är redan borta och tallföryngringarna är mindre än 5 procent mot normala 30-60 procent av föryngringsarealen. Länsstyrelsen i Västra Götaland rapporterar att många tjänstemän aldrig sätter sig in i de älgförvaltningsärenden där de är beslutande.
Miljöministern bör omedelbart ålägga Naturvårdsverket att komplettera sin utvärdering av den adaptiva älgförvaltningen med relevanta fakta och analyser, komplettera älgförvaltningen med en veckas allmän älgjakt, utreda vid vilken nivå på älgstammen skogsägarna vågar föryngra med tall och löv samt slutligen helt avreglera älgjakten. Statens uppgift är artbevarande. Det görs effektivast genom beslut om en miniminivå på älgstammen precis som för till exempel varg. Är Stina Bergström som riksdagsman beredd att leva upp till sitt ansvar och göra en insats för mångfalden?
undefined