När myndighets-Sverige härom veckan skulle debattera skog i Solna, Stockholm, fanns ingen från skogssidan med i panelen.
Debattledare var Maciej Zaremba, kulturskribent på Dagens Nyheter, och de andra var författarna Björn af Kleen och Sven-Olov Karlsson och arkeologen Eva Myrdal. Det ska tilläggas att Sven-Olov Karlsson förvisso äger skog men han bereddes inte stor plats i diskussionen.
Sverige är stort och halva Sverige täcks av skog. Många människor bor nära skogen och lever av den helt eller delvis. Men när skog ska diskuteras bjuder myndigheten inte in någon därifrån, utan enbart personer som bor några kilometer från varandra inom gränserna för Stockholms stad; två på Södermalm, en på Rådmansgatan och en strax söder om Södermalm, i Skarpnäck.
I publiken satt runt 300 personer från länsstyrelser och kommuner.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke inledde och arrangören var Riksantikvarieämbetet, myndigheten vars uppgift är att värna kulturarvet och sprida kunskap om historien.
Det var inte bara valet av personer till panelen som var märkligt. Så här löd beskrivningen av vad som skulle debatteras:
”Vad är det som gör att vissa spår från historien känns angelägna och andra inte – till exempel kolbotten eller den blandade gammelskogen?”
Riksantikvarieämbetet menar alltså att gammelskogen är ett spår från historien som vårt samhälle inte längre finner angeläget att bevara. Underförstått att skogsbruket går hårt åt ”den blandade gammelskogen”.
Hade myndigheten bjudit in någon som kan skogens historia så hade publiken fått reda på att detta inte stämmer.
I huvuddelen av Sveriges bebodda trakter har skogen under 2 000 år sällan nått en ålder över 40-50 år. Det är först i modern tid, under 1900-talet, som skogen skyddats av enskilt ägande och fått växa upp till full storlek.
De pelarsalar och den trollskog som vi i dag tycker om att promenera i var för bara någon trädgeneration sedan knappt halvvuxen. Om ens det. På flera håll var träden helt borta och ljunghedarna bredde ut sig.
Detta för att människorna behövt stora mängder ved till värme och matlagning, stora mängder virke till gärdsgårdar, alltså stängsel till djuren. Man har byggt hus med virke och den växtlighet som fanns kvar betades hårt av djuren som gick på skogen stora delar av året.
Utöver detta fanns under många hundra år ett utbrett svedjebruk både söderut och norrut. Det handlade om att runt var femtionde år hugga och bränna skogen för att odla ett par år i den näringsrika myllan. Svedjebruket slukade stora ytor svensk skogsmark.
Detta vet givetvis historikerna på Riksantikvarieämbetet men när ämnet skog ska avhandlas med andra myndigheter trollas historien bort. Återigen skyller man på skogsbruket som enligt debattledaren inte låter träden bli gamla. Det är märkligt att en myndighet som ska värna om historisk kunskap slarvar bort en programpunkt som ändå gäller halva Sveriges yta.
De som påstår att Södermalm styr svensk skogspolitik fick nytt vatten på sina kvarnar.